Douglas DC-6
SAS DC-6 SE-BDB, Agne Viking
Beskrivning
TypFyrmotorigt trafik- och transportflygplan
Besättning3 – 4
Första flygning15 februari 1946
I aktiv tjänst1947 - idag
UrsprungUSA USA
TillverkareDouglas Aircraft
Antal tillverkade704
Utvecklad frånDC-4
Data
Längd30,66 meter (DC-6)
32,18 meter (DC-6A, B)
Spännvidd35,81 meter
Höjd8,66 meter
Vingyta135,9 m²
Tomvikt23.844 kg (DC-6)
20.803 kg (DC-6A)
25.110 kg (DC-6B)
Max. startvikt44.110 kg (DC-6)
48.600 kg (DC-6A)
49.000 kg (DC-6B)
Motor(er)Pratt & Whitney R-2800-CA15, -CB16, -CB17
Motoreffekt4 x 1 800 / 2 400 / 2 500 hk
PropellerHamilton Standard 43E60
Prestanda
Räckvidd med
max. bränsle
7 995 km (DC-6A)
7 600 km (DC-6B)
Max. flyghöjd21 900 ft (6 700 m) (DC-6A)
25 000 ft (7 600 m) (DC-6A),
Lastförmåga
Kapacitet68 – 89 passagerare
Ritning
Cockpit

DC-6 är ett fyrmotorigt propellerplan med kolvmotorer tillverkat av Douglas mellan 1946 och 1958 i 704 exemplar.

Ursprungligen skapades planet som ett militärt transportplan baserat på Douglas DC-4 (C-54). Det utvecklades till civilt trafikflygplan i konkurrens med medel- och långdistansflygplanet Lockheed Constellation. Som det första av Douglas passagerarflygplan var det utrustat med tryckkabin.

Beroende på indelningen i olika klasser var kapaciteten mellan 42 och 89 passagerare. Hos charterflygbolag fick upp till 102 passagerare trängas i kabinen (DC-6B).[1]

Flera DC-6 är fortfarande i bruk idag, i synnerhet i Alaska och Kanada.

Beteckningen inom US Air Force var C-118 Liftmaster, inom US Navy R6D.

Historik, design och utveckling

År 1943 fick Douglas uppdrag av USA:s flygvapen att konstruera ett större transportflygplan baserat på C-54 Skymaster. Vid första flygningen den 15 februari 1946 var dock andra världskriget avslutat och USAF hade tappat intresset. Douglas modifierade typen till ett civilt trafikflygplan med beteckningen DC-6, som flög första gången den 29 juni 1946[2]. Försäljningsutsikterna var bra, eftersom Trans World Airlines (TWA) hade monopol att i USA köpa alla Lockheed Constellation, som i motsats till C-54 var utrustad med tryckkabin.[3]

Största skillnader till C-54 förutom tryckkabin var en flygkropp förlängd med 2 m, starkare motorer, förbättrade avisningssystem och radioutrustning.

De första DC-6:orna levererades samtidigt till American Airlines och United Airlines redan den 24 november 1946. Typcertifieringen dröjde dock längre än väntat, och först i april 1947 blev DC-6 typgodkänd av Federal Aviation Administration. Vid den tidpunkten hade redan 22 stycken levererats. DC-6 sattes i tjänst av American den 27 april 1947 och av United den 1 maj.[2]

Utöver de nämnda flygbolagen blev det National Airlines och Braniff Airways år 1947 samt Delta Airlines år 1948, som satte DC-6 i tjänst. Först i Europa var Sabena redan i augusti 1947, följt av KLM, Det Danske Luftfartselskab (DDL) och SAS (alla tre 1948).[4]

En fraktversion, DC-6A utvecklades år 1949. Skillnader mot DC-6 var två fraktdörrar, förstärkt golv, kropp förlängd med 1,50 m, förbättrat elsystem samt bränslekapacitet ökad med 4 800 liter. Max. fraktvikt blev 12 800 kg.[5]

Nästa variant, DC-6B, saknade fraktdörrar och det förstärkta golvet; första flygning 2 februari 1951. Den sattes i tjänst av United april 1951.[6]

Sista versionen blev DC-6C, en kombinerad frakt/passagerarmodell.

Sista leverans av en DC-6 skedde 17 november 1958 till jugoslaviska JAT.

Varianter

Douglas DC-6 swing-tail
XC-112 (senare YC-112A)
Förbättrad C-54 (US Air Forces beteckning), utvecklad till DC-6 prototyp.
Utrustad med tryckkabin och Pratt & Whitney R-2800-83AM3 motorer.

Civila modeller

DC-6
Passagerarflygplan
DC-6A
DC-6 utrustad med två fraktdörrar; första flygning 29 september 1949[4]
DC-6B
Passagerarflygplan; första flygning 2 februari 1951
Två DC-6B blev ombyggd av Sabena till "swing-tail" fraktflygplan år 1968, en åt finska Kar-Air och det andra åt Spantax.
DC-6C
Version användbar som både passagerar- och fraktflygplan

Militära modeller

C-118A
DC-6A köpt av United States Air Force, tillverkad i 101 exemplar
VC-118
En ombyggd DC-6 för användning av USA:s president med 25 stolar och 12 sängar
VC-118A
C-118A ombyggd till VIP-flygplan
C-118B (R6D-1)
DC-6A köpt av US Navy, betecknad som R6D-1 t.o.m. 1962, tillverkad i 65 exemplar
VC-118B (R6D-1Z)
fyra C-118B ombyggd till VIP-flygplan

Användare

Braathens DC-6B LN-SUK, 1971

DC-6:an har tidigare flugits bl.a.:[7][8]

Civila operatörer

Europa

DC-6B F-BHMR Aeromaritime, Liverpool 1968
DC-6B Balair HB-IBS, Basel 1976
DC-6B SU-ANN, United Arab Airlines, Amsterdam 1965

Afrika

Asien, Oceanien

Philippine Air Lines DC-6B, 1954
DC-6 Everts Air Cargo, Anchorage 2011
DC-6 Unied Airlines N37514, Denver 1966
DC-6 American Airlines N90726, Syracuse 1962

Nordamerika

DC-6A TG-ANA Aviateca, Miami 1971

Sydamerika

DC-6BF OB-R-750 Faucett, Miami 1972

Militära operatörer, regeringar, statliga byråer

C-118A USAF, ca. 1960
DC-6B vattenbombare, UTA F-GAPK, Le Bourget 1977 (störtad Perpignan 22 april 1985)

Vattenbombare

I flera länder användes ombyggda DC-6 som vattenbombare för brandbekämpning (mest skogsbränder) med vattenbegjutning från luften. Det gjordes bl.a. i:

DC-6 Transair SE-BDO, mars 1965.

Användning i Sverige

Haverier

DC-6 hade 185 flyghaverier med förlust av flygplanskropp.[11] Urval:

Bevarade exemplar

DC-6B Flying Bulls N996DM, Groningen 2006

År 2014 fanns 147 DC-6 kvar, 47 (?) därav i flygande skick. Flera finns bevarade i museer, mestadels i USA.

I Tyskland finns en bevarad DC-6 i Bad Laer nära Osnabrück. Det är den fjärde tillverkade DC-6, byggnadsår 1946, som sattes ur tjänst av Germanair i mars 1969.

Liknande flygplan

Se även

Referenser

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Douglas DC-6, 22 september 2014.
Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, Douglas DC-6, 28 september 2014.

Noter

  1. ^ Kreuzer s. 191
  2. ^ [a b] Pearcy s. 138
  3. ^ Pearcy s. 137
  4. ^ [a b] Pearcy s. 139
  5. ^ Pearcy s. 140
  6. ^ Pearcy s. 144
  7. ^ Ulrich Klee, Frank Bucher et al.: jp airline-fleets international. Zürich-Airport 1966–2007.
  8. ^ Ulrich Klee, Frank Bucher et al.: jp airline-fleets international. Sutton, UK, 2008–2013.
  9. ^ rzjets.net, lista över SAS DC-6
  10. ^ rzjets.net, lista över Transair DC-6
  11. ^ Aviation Safety Network, losses DC-6, läst 28 september 2014
  12. ^ Aviation Safety Network, haveri Sunday 4 July 1948, läst 28 september 2014
  13. ^ Aviation Safety Network, haveri PH-TPJ, läst 28 september 2014
  14. ^ Aviation Safety Network, haveri I-LEAD, läst 28 september 2014
  15. ^ Aviation Safety Network, haveri SE-BDP, läst 28 september 2014
  16. ^ Gero, s. 35
  17. ^ Aviation Safety Network, haveri SE-BDP, läst 28 september 2014
  18. ^ Aviation Safety Network, haveri LV-ADW, läst 28 september 2014
  19. ^ Gero, s. 42
  20. ^ Aviation Safety Network, haveri SE-BDP Arkiverad 12 december 2013 hämtat från the Wayback Machine., läst 28 september 2014
  21. ^ Aviation Safety Network, haveri SE-BDY, läst 28 september 2014
  22. ^ Aviation Safety Network, haveri OY-EAN, läst 28 september 2014
  23. ^ Gero, s. 58-59
  24. ^ Aviation Safety Network, haveri F-BHMS, läst 28 september 2014
  25. ^ Gero, s. 59
  26. ^ Aviation Safety Network, haveri CC-CCG, läst 28 september 2014
  27. ^ Gero, s. 62
  28. ^ Aviation Safety Network, haveri CF-CUQ, läst 28 september 2014
  29. ^ Aviation Safety Network, haveri OY-EAN, läst 28 september 2014
  30. ^ Aviation Safety Network, haveri CP-698, läst 28 september 2014
  31. ^ Gero, s. 89
  32. ^ Aviation Safety Network, haveri SX-DAE Arkiverad 24 december 2013 hämtat från the Wayback Machine., läst 28 september 2014

Allmänna källor

Externa länkar