Douglas DC-6 | |
SAS DC-6 SE-BDB, Agne Viking | |
Beskrivning | |
---|---|
Typ | Fyrmotorigt trafik- och transportflygplan |
Besättning | 3 – 4 |
Första flygning | 15 februari 1946 |
I aktiv tjänst | 1947 - idag |
Ursprung | USA |
Tillverkare | Douglas Aircraft |
Antal tillverkade | 704 |
Utvecklad från | DC-4 |
Data | |
Längd | 30,66 meter (DC-6) 32,18 meter (DC-6A, B) |
Spännvidd | 35,81 meter |
Höjd | 8,66 meter |
Vingyta | 135,9 m² |
Tomvikt | 23.844 kg (DC-6) 20.803 kg (DC-6A) 25.110 kg (DC-6B) |
Max. startvikt | 44.110 kg (DC-6) 48.600 kg (DC-6A) 49.000 kg (DC-6B) |
Motor(er) | Pratt & Whitney R-2800-CA15, -CB16, -CB17 |
Motoreffekt | 4 x 1 800 / 2 400 / 2 500 hk |
Propeller | Hamilton Standard 43E60 |
Prestanda | |
Räckvidd med max. bränsle | 7 995 km (DC-6A) 7 600 km (DC-6B) |
Max. flyghöjd | 21 900 ft (6 700 m) (DC-6A) 25 000 ft (7 600 m) (DC-6A), |
Lastförmåga | |
Kapacitet | 68 – 89 passagerare |
Ritning | |
DC-6 är ett fyrmotorigt propellerplan med kolvmotorer tillverkat av Douglas mellan 1946 och 1958 i 704 exemplar.
Ursprungligen skapades planet som ett militärt transportplan baserat på Douglas DC-4 (C-54). Det utvecklades till civilt trafikflygplan i konkurrens med medel- och långdistansflygplanet Lockheed Constellation. Som det första av Douglas passagerarflygplan var det utrustat med tryckkabin.
Beroende på indelningen i olika klasser var kapaciteten mellan 42 och 89 passagerare. Hos charterflygbolag fick upp till 102 passagerare trängas i kabinen (DC-6B).[1]
Flera DC-6 är fortfarande i bruk idag, i synnerhet i Alaska och Kanada.
Beteckningen inom US Air Force var C-118 Liftmaster, inom US Navy R6D.
År 1943 fick Douglas uppdrag av USA:s flygvapen att konstruera ett större transportflygplan baserat på C-54 Skymaster. Vid första flygningen den 15 februari 1946 var dock andra världskriget avslutat och USAF hade tappat intresset. Douglas modifierade typen till ett civilt trafikflygplan med beteckningen DC-6, som flög första gången den 29 juni 1946[2]. Försäljningsutsikterna var bra, eftersom Trans World Airlines (TWA) hade monopol att i USA köpa alla Lockheed Constellation, som i motsats till C-54 var utrustad med tryckkabin.[3]
Största skillnader till C-54 förutom tryckkabin var en flygkropp förlängd med 2 m, starkare motorer, förbättrade avisningssystem och radioutrustning.
De första DC-6:orna levererades samtidigt till American Airlines och United Airlines redan den 24 november 1946. Typcertifieringen dröjde dock längre än väntat, och först i april 1947 blev DC-6 typgodkänd av Federal Aviation Administration. Vid den tidpunkten hade redan 22 stycken levererats. DC-6 sattes i tjänst av American den 27 april 1947 och av United den 1 maj.[2]
Utöver de nämnda flygbolagen blev det National Airlines och Braniff Airways år 1947 samt Delta Airlines år 1948, som satte DC-6 i tjänst. Först i Europa var Sabena redan i augusti 1947, följt av KLM, Det Danske Luftfartselskab (DDL) och SAS (alla tre 1948).[4]
En fraktversion, DC-6A utvecklades år 1949. Skillnader mot DC-6 var två fraktdörrar, förstärkt golv, kropp förlängd med 1,50 m, förbättrat elsystem samt bränslekapacitet ökad med 4 800 liter. Max. fraktvikt blev 12 800 kg.[5]
Nästa variant, DC-6B, saknade fraktdörrar och det förstärkta golvet; första flygning 2 februari 1951. Den sattes i tjänst av United april 1951.[6]
Sista versionen blev DC-6C, en kombinerad frakt/passagerarmodell.
Sista leverans av en DC-6 skedde 17 november 1958 till jugoslaviska JAT.
DC-6:an har tidigare flugits bl.a.:[7][8]
I flera länder användes ombyggda DC-6 som vattenbombare för brandbekämpning (mest skogsbränder) med vattenbegjutning från luften. Det gjordes bl.a. i:
DC-6 hade 185 flyghaverier med förlust av flygplanskropp.[11] Urval:
År 2014 fanns 147 DC-6 kvar, 47 (?) därav i flygande skick. Flera finns bevarade i museer, mestadels i USA.
I Tyskland finns en bevarad DC-6 i Bad Laer nära Osnabrück. Det är den fjärde tillverkade DC-6, byggnadsår 1946, som sattes ur tjänst av Germanair i mars 1969.
|