Den här artikeln ingår i Wikipedias
serie om konservatism
Huvudinriktningar

Frihetlig konservatism
Grön konservatism
Kulturkonservatism
Liberalkonservatism
Nationalkonservatism
Socialkonservatism
Värdekonservatism

Nyckelbegrepp

Ansvar · Auktoritet · Disciplin
Dygd · Familj · Hierarki · Kulturarv
Lojalitet · Monarki · Normer · Patriotism
Subsidiaritet · Tradition · Visdom · Äktenskap

Portalfigurer

Edmund Burke
G.W.F. Hegel
Russell Kirk
Joseph de Maistre
Ronald Reagan
Roger Scruton
Margaret Thatcher

Konservatism är en social, kulturell och politisk filosofi, som befrämjar traditionella samhällsinstitutioner.[1] Exempel på sådana institutioner är kyrkan, äktenskapet, familjen och monarkin. Konservatismens målsättning är att upprätthålla ordningen i samhället och att värna om kulturen. Konservativa människor hyser förkärlek för sådana saker och företeelser, som har gamla anor och djupa rötter.

Konservatismen utvecklades ur det medeltida ståndssamhället, blev en modern ideologi i motstånd mot franska revolutionen och blomstrade i samband med romantiken. Den har såväl folkliga aspekter som aristokratiska aspekter. Den omhuldar vissa principer och tankar (såsom försiktighetsprincipen och organismtanken) samt använder sig av vissa begrepp (exempelvis auktoritet och tradition). Den utgör en i huvudsak västerländsk idébildning som rymmer en del varians, i synnerhet mellan protestantiska nationer och katolska nationer samt mellan liberalkonservatism och socialkonservatism. På regional nivå har det funnits kulturella riktningar såsom Frankism i Spanien, Gaullism i Frankrike och Thatcherism i Storbritannien. Ideologins karakteristiska färg är blå.

Det mest utmärkande kännetecknet för konservatismen kan anses vara lojalitet.[2][3] Den kommer till uttryck på olika nivåer. På den mest intima nivån innebär det långvariga äktenskap och starka familjeband. Det innebär också historiemedvetande, med respekt för ens förfäder och insikt om att man är en ättling som för vidare ett arv. På den utvidgade nivån innebär det lojalitet gentemot folket (”den större familjen”) och fosterlandet (”det större hemmet”) i form av patriotism. På den högre nivån innebär det lojalitet gentemot traditionella auktoriteter såsom föräldrar, lärare, präster och monarker. På den högsta nivån innebär det slutligen lojalitet gentemot Gud.

Konservatismens rötter

Franska revolutionen

Edmund Burke (1729–1797) betonade förfädernas visdom i polemik mot revolutionärernas progressiva radikalism.
Joseph de Maistre (1753–1821) ansåg att samhället måste vila på religiös grund för att blomstra.

Ordet konservatism härrör från latinets conservare, 'bevara', och myntades av den framstående författaren François-René de Chateaubriand, som verkade som konservativ politiker under tidigt 1800-tal i svallvågorna från franska revolutionen.[4] Konservatismen, med dess betoning på social och politisk stabilitet över ekonomiska och ideologiska faktorer, betraktas vanligen som höger på den politiska höger–vänster-skalan: vilket härrör från placeringen av delegaterna i Frankrikes nationalförsamling under och efter revolutionen, där anhängarna av monarkin och ett mera traditionellt styrelseskick satt till höger i kammaren.[5]

Konservatismens grundare anses vara den anglo-irländske statsmannen Edmund Burke. Han var verksam inom Whigs, det aristokratiska motståndarpartiet till det rojalistiska Tories, men han tillhörde dess högerflygel och intog en konservativ position i samband med revolutionen.[6] I sitt inflytelserika verk Reflektioner om franska revolutionen (1790) gick han i polemik mot dess radikala representanter och betonade förfädernas visdom: ”Den enskilde individen är dåraktig; massan är under vissa tider dåraktig, då den handlar utan att överväga; men släktet är klokt och om det får tid på sig har släktet alltid rätt.”[7] I flera avseenden var Burke liberal och han inspirerade många liberaler under 1800-talet,[8] men han varnade för liberalismens lockelser. ”Vad är frihet utan visdom och utan dygd?” frågade han, varefter han hypoforiskt tillade: ”Det är det värsta av all tänkbar ondska; för det är dumhet, synd och galenskap, utan vägledning eller återhållsamhet.”[9] Burke omtalas ofta som en profet, eftersom han förutsåg att revolutionen skulle utmynna i Skräckväldet.[10][11]

En annan konservativ lärofader är den savojardiske statsmannen Joseph de Maistre.[12] Likt sin samtida Burke, som han inspirerades av, var han en mycket kristen person, men av ett annat snitt än sin anglo-irländske motsvarighet.[13] Maistre representerade en rojalistisk katolicism och tillhörde den under Påven lydande jesuitorden,[14] som är organiserad utifrån militära principer och vars grundare, Ignatius av Loyola, var en spansk officer som sårades i strid och blev präst. Maistres stridsskrift Considérations sur la France (1796) jämförs ofta med Burkes Reflektioner i form av retorisk uttryckskraft och politiskt genomslag.[15] I detta verk presenterade Maistre en religiös tolkning av revolutionen. Den franska nationen, i synnerhet dess aristokrati, ansågs ha skurit av förbindelserna med den gudomliga makten på grund av sin utbredda ateism och materialism. Revolutionen var därför Guds sublima bestraffning för detta syndafall och innebar ett stålbad för den franska nationen – ett nödvändigt ont.[16] Som ledare för den teokratiska skolan blev Maistre inspiratör för ultramontanismen och han var också en drivande kraft i återinförandet av den franska monarkin. Trots sina dogmatiska tendenser anses Maistre vara en ytterst originell filosof, som är ihågkommen för sina tankeväckande paradoxer och sin himlastormande lidelse.[17][18] Denna komplexa personlighet bidrog till att han väckte fascination även bland sina ideologiska ärkefiender, däribland radikala revolutionärer och en upplyst despot som Napoleon I, trots att dessa var gudlösa, anti-konservativa och barn till upplysningen.[19][20]

Romantiken

Novalis (1772–1801) ansåg att monarkin var den mest romantiska och harmoniska form av statsskick.
Novalis (1772–1801) ansåg att monarkin var den mest romantiska och harmoniska form av statsskick.

Konservatismen utkristalliserade sig som ideologi samtidigt som kulturströmningen romantiken ägde rum. Dessa två rörelser hade mycket gemensamt: båda var uttryck för motupplysningen och kom i hög grad att sammansmälta.[21][22] Det som kännetecknar den romantiska människan är att hon värderar konst, kultur och religion mycket högre än vetenskap och ekonomi, det vill säga att hon sätter kvalitativ andlighet över kvantitativ materialism. Utifrån denna definition var nästan alla de tidiga profilerna inom konservatismen renodlade romantiker. Chateaubriand introducerade den litterära romantiken i Frankrike med romanerna Atala (1801) och René (1802) samt författade det inflytelserika verket Génie du christianisme (1802) om kristendomens i hans ögon överlägsna skönhet.[23] Burke författade ett konstfilosofiskt verk om det Sköna och det Sublima, som inspirerade den förromantiska strömningen Sturm und Drang,[24] och han besatt också en unik förmåga att förvandla politisk diskurs till litterär konst.[25] Maistre excellerade i den sublima, dramatiska stilen och brukar framhållas som en särskilt tydlig exponent för romantisk konservatism.[26][27]

Adam Müller Ritter von Nitterdorf (1779–1829) kombinerade romantisk idealism och konservativ traditionalism i en originell statslära.
Adam Müller Ritter von Nitterdorf (1779–1829) kombinerade romantisk idealism och konservativ traditionalism i en originell statslära.

Romantikerna blickade tillbaka på medeltiden.[28] De önskade en återgång till en andlig världsåskådning och de ansåg att det nya tidevarvets mekaniska rationalism fördummade människorna och förfulade tillvaron. De tidiga engelska romantikerna William Wordsworth, Samuel Taylor Coleridge och Robert Southey var hängivna försvarare av kyrkan och de utpekade upplysningens hänsynslösa kritik av kristendomen som den bakomliggande orsaken till franska revolutionens våldsamma förföljelser av kristna.[29] Något annat som romantikerna vände sig emot var revolutionens nivellerande egalitarism, enligt vilken ingen människa fick anses vara mera värdefull än någon annan. Romantikerna är kända för sin förgudning av det konstnärliga geniet, men mindre känt är att denna idé förenades med politisk konservatism. Novalis, ”romantikens profet”, dedicerade ett filosofiskt verk till Fredrik Vilhelm III av Preussen och Louise av Mecklenburg-Strelitz,[30] i vilket monarken målades upp som det ouppnåeliga idealet, den blå blomman, som hela folket måste älska och låta sig inspireras av.[31] Den medeltida traditionen av hjälteberättelser återupplivades av Tory:n Walter Scott med riddarromanen Ivanhoe (1820) – ett tema som har levat vidare hos konservativa tänkare såsom Thomas Carlyle och Jordan Peterson, vilka baserar sin etiska filosofi på gamla hjälteberättelser. Samhället behöver monarker, gudar och hjältar, menade romantikerna, i stället för egalitarism och konformism.

Generellt är konsterna i behov av en monark; de blomstrar blott under inflytandet av spiror.
– Joseph de Maistre [32]

Äktenskapet mellan konst och traditionalism har gamla anor. I äldre tider brukade eminenta konstnärssjälar söka sig till monarkin. Mäktiga monarker fyllde en dubbel funktion för den kreative konstnärssjälen: dels skulle de tjäna som mecenater och dels skulle de ingjuta inspiration i honom. Det var under kejsar Augustus som antikens konst stod i sin fulla prakt, inte under den föregående romerska republiken. Medeltiden nådde sin högsta kulturella blomstring under kejsar Charlemagne. Flera av renässansens underverk, exempelvis Sixtinska kapellet och Skolan i Athen, var tillägnade påvedömet. Under tidigmodern tid var drottning Kristina och Gustav III prominenta mecenater i Sverige. En stor del av mänsklighetens förstklassiga konstverk, från arkitektur och målning till musik och poesi, har skapats i anslutning till monarkin. Det innefattar kyrkan, vars monarkiska karaktär skymtar inte bara i påvedömet utan också i dess monoteism – tron på en härskare, nämligen Gud.

Ståndssamhället

Det finns en folklig konservatism och en aristokratisk konservatism, vilka i äldre tid motsvarades av bönderna respektive adeln och prästerskapet i det gamla ståndssamhället. Det är bonden på sin gamla gård respektive adelsmannen på sin gamla herrgård och prästen i sin gamla kyrka – vilket kan jämföras med den moderna storstadens ”progressiva” livsstil med tät trångboddhet. Vidare är det bondsk folkkultur respektive adlig och sakral finkultur, vilka alla tre står i skarp kontrast till storstadens kommersiella masskultur med slit-och-slängmentalitet.

Illumination från 1200-talet. Det medeltida ståndssamhället bestod av präster, adel och bönder.
Illumination från 1200-talet. Det medeltida ståndssamhället bestod av präster, adel och bönder.

Folklig konservatism kommer till uttryck i fosterlandskärlek och är ofta likställd med den riktning som kallas socialkonservatism. Folkbegreppet är ett arv från romantiken, då folk över hela Europa odlade intressen i historia och upptäckte sina kulturella rötter. Alf Ahlberg beskriver det enligt följande:

Upplysningstiden hade med förkärlek använt det abstrakta ordet »mänskligheten». Romantiken talar hellre om folken eller »folksjälarna». Ty människan är icke en människa i största allmänhet, hon tillhör en levande organisk gemenskap, ett folk, en nation. Nationen är icke en summa av individer utan ett övergripande helt, en metafysisk realitet.[33]

Aristokratisk konservatism är mera mondän och världsvan än folklig konservatism. Det innebär att den i hög grad är mottaglig för intryck från främmande (hög)kulturer, utan att fördenskull glömma sina kulturella rötter eller försumma sina traditionella plikter. Ett illustrativt exempel är greven Chateaubriand, en tidig förgrundsgestalt inom konservatismen. Dennes skönlitterära författarskap kännetecknades av exotisk romantik, men som fransman var han rojalist och stred för det traditionella Frankrike mot de franska revolutionärerna. Monarkin, som utgör den högsta form av aristokrati, exemplifierar denna inställning ytterligare: monarker genom tiderna har gift sig kors och tvärs över nationsgränser men samtidigt svurit trohet till det land de representerar.

Som abstrakt filosofi är konservatismen i huvudsak en skapelse av aristokrater, men som levande filosofi har den i många länder bred folklig förankring, i synnerhet bland invånare som lever utanför de större städerna, dit de ”progressiva” sätten att leva och tänka ofta har svårt att tränga in. Till exempel är det bara 10 procent av Sveriges lantbrukare år 2022 som röstar på något av de politiska vänsterpartierna.[34] Modern konservatism förespråkar dock inte ett statiskt hierarkiskt ståndssamhälle utan tror på meritokrati och så kallad ståndscirkulation.[35][36][37]

Intellektuella utgångspunkter

Försiktighetsprincipen

Enligt en klassisk konservativ ståndpunkt är det svårt att bygga upp men lätt att riva ner. Joseph de Maistre illustrerade denna tanke med följande exempel: ”För att bränna ner en stad behövs det blott ett barn eller en dåre, men för att återuppbygga den behövs det arkitekter, material, arbetare, pengar och framför allt tid.”[38] Därtill kommer att konservativa människor är försiktiga med att förändra gamla mönster på kort tid och respekterar det som har uthärdat tidens tand.

Kontextprincipen

Flaggorna för Sverige, Finland och Storbritannien. En flagga står för nationell suveränitet – frihet från utländska krafter. Dessa flaggor bär också det kristna korset.

Ett grundläggande antagande inom konservatismen är att människan är en social varelse, som får sin identitet genom att vara del av särskilda gemenskaper. ”I sin egenskap av kulturvarelse”, skriver Jakob Söderbaum, ”föds alltså människan in i en given social kontext – vilken bl.a. består av en viss familj i ett visst samhälle i en viss kultursfär – och denna kontext ger var och en människa den tolkningsapparat och begreppsvärld med vilken hon lär sig om omvärlden.” Söderbaum kallar detta för kontextbundenhetsprincipen.[39]

Sedan 1700-talet har det rått en intellektuell konflikt mellan allmängiltig universalism och kontextberoende relativism. De revolutionära upplysningsfilosoferna påstod sig företräda universella idéer, exempelvis Condorcet i Människosläktets andliga förkovran (1787) och Thomas Paine i Människans rättigheter (1791). De konservativa svarade med att hävda att uttryck som ”människosläktet” och ”människan” var tomma abstraktioner såvida de inte var förankrade i konkreta historiska kontexter. En av Maistres mest kända utläggningar kretsar kring denna problematik:

Konstitutionen av år 1795 [revolutionärernas ”upplysta” statsförfattning] har utarbetats för Människan. Men det finns intet sådant i denna världen som Människan. Under min levnad har jag sett fransmän, italienare, ryssar etc.; jag vet till och med, tack vare Montesquieu, att man kan vara perser [alluderande på upplysningsfilosofens Persiska brev]. Men vad angår Människan, förklarar jag mig aldrig ha träffat henne; om hon existerar, gör hon det mig ovetandes.

Denna konstitution kan erbjudas alla mänskliga samhällen från Kina till Genève. Men en konstitution som är gjord för alla nationer är inte gjord för någon; det är en ren abstraktion, en skolövning som är gjord enligt något hypotetiskt ideal och som riktas till Människan i hennes inbillade bostad.

Vad är en konstitution? Är det inte lösningen på följande problem? Att finna de lagar som passar en särskild nation, givet dess befolkning, dess seder, dess religion, dess geografiska läge, dess politiska omständigheter, dess välstånd samt dess goda och dåliga egenskaper.

Konstitutionen av år 1795, som blott behandlar Människan, ger sig inte i kast med detta problem överhuvudtaget.[40]

Subsidiaritetsprincipen

Denna princip hävdar att beslut skall fattas så nära de direkt berörda som möjligt och på den nivå där kompetensen är störst.[41] Staten skall inte blanda sig i problem som kan lösas av kommunerna och kommunerna skall inte blanda sig i problem som kan lösas av civilsamhället, enligt denna princip. Den utvecklades inom den romersk-katolska socialläran och är en grundpelare inom kristdemokratisk samhällssyn.[42] Konservatismen omhuldar principen som ett sätt att undvika maktkoncentrationer i staten och i överstatliga organisationer som EU.[43] Visserligen var EU huvudsakligen en skapelse av de konservativa kristdemokraterna Adenauer, De Gasperi och Schuman i kölvattnet av andra världskriget, men många konservativa är i dag EU-skeptiska.[44]

Förvaltarskapstanken

Enligt konservatismen är varje människa en länk i en lång kedja som löper över generationerna.[45] Burke gav uttryck för denna tanke när han beskrev samhället som ”ett samarbete ej blott mellan de levande, utan också mellan de nu levande och de döda och dem som ännu ej kommit till världen”.[46] Tanken kommer också till uttryck inom grön konservatism såsom när Margaret Thatcher sade: ”Vi konservativa är inte bara jordens vänner – vi är dess väktare och förvaltare för kommande generationer. Kärnan i Tory-filosofin och i miljöfrågan är densamma.”[47]

Jesu frestelse (1854) av Ary Scheffer. Konservatismen tror på en etisk ordning: godhet och ondska.
Jesu frestelse (1854) av Ary Scheffer. Konservatismen tror på en etisk ordning: godhet och ondska.

Organismtanken

Konservatismen anser att samhället utgör en harmonisk helhet, som är större än de enskilda personerna och vars separata delar (klasser, ständer o.s.v.) befinner sig i ett tillstånd av ömsesidigt beroende, vilket medför ömsesidiga förpliktelser. Samhällets olika delar anses verka i samklang på samma sätt som kroppsdelarna i en organism. Traditionellt har monarkin och staten uppfattats som samhällskroppens huvud – dess enande vilja. Lord Hugh Cecil skriver att ”uppfattningen om samhället såsom en svårgreppbar organism kan nästan kallas för grundtanken i Burkes politiska filosofi”.[48] G.W.F. Hegel är en annan framstående konservativ filosof, som har anslutit sig till organismtanken.[49]

Ofullkomlighetstanken

Konservatismen anser att människan är ofullkomlig och att hon föds med både en god och en ond sida. Inom konservativ kristendom beskrivs detta med teorin om arvsynden. I sin kritik av Rousseaus idéer om det goda barnet och den ädle vilden, skriver Joseph de Maistre:

Människan är omättlig i sin maktlystnad och infantil i sina begär; alltid missnöjd med vad hon har, älskar hon blott vad hon inte har. Folk klagar på furstars despoti; de borde klaga på människans despoti. Vi är alla födda despoter, från den mest maktfullkomliga monark i Asien till barnet som kväver en fågel med sina händer för nöjet av att se att det existerar någonting som är svagare än det självt.[50]

Därtill kommer att konservatismen tar avstånd från alla storskaliga projekt med mål att skapa utopier och perfekta samhällen, eftersom den mänskliga naturen anses omöjliggöra detta. Vidare menar konservatismen att erfarenheten har visat, med kommunismen och nationalsocialismen som avskräckande exempel från 1900-talet, att teoretiska utopier tenderar att generera dystopier i praktiken.[51]

Centrala begrepp

Auktoritet

René Guénon (1886–1951) författade ett filosofiskt verk om relationen mellan andlig auktoritet och världslig makt.
René Guénon (1886–1951) författade ett filosofiskt verk om relationen mellan andlig auktoritet och världslig makt.

Auktoritet är ett centralt begrepp inom konservatismen. Konservativa filosofer brukar göra en distinktion mellan auktoritet och makt. René Guénon talar om den Andliga Auktoriteten respektive den Världsliga Makten och redogör för deras traditionella företrädare: den första representeras av Kyrkan och Prästerskapet, medan den andra representeras av Monarkin och Staten.[52] Tage Lindbom använder sig av romarnas motsatspar auctoritas och potestas, som följer samma mönster.[53] Jordan Peterson har skrivit och uttalat sig mycket om spänningsfältet mellan auktoritet och makt. Även han håller isär begreppen: ”Vi kan tänka på makt som oförtjänt auktoritet.”[54] I sin bok Bortom ordning (2021) utvecklar han sitt resonemang enligt följande:

Auktoritet är inte detsamma som makt och det är extremt kontraproduktivt, rentav farligt, att förväxla de två. När människor utövar makt över andra driver de dessa framför sig med tvång. De som vill utöva makt använder sig av hot om umbäranden eller bestraffningar så att deras underlydande har få val annat än att agera på ett sätt som går på tvärs mot deras personliga behov, önskemål och värderingar. När människor däremot utövar auktoritet är det något som görs i kraft av deras kompetens, en kompetens som spontant erkänns och uppskattas av andra och som normalt följs frivilligt, med en viss lättnad och med en känsla av att rättvisa skipas.[55]

Samtidigt som det råder ett motsatsförhållande mellan auktoritet och makt, anser Peterson att det förra legitimerar det senare. Han skriver att ”det självklart är lämpligt att överlämna makt till kvalificerade auktoriteter, förutsatt att de löser problem som behöver lösas” och han skriver i kursiv, för att betona sin poäng, att ”äkta auktoritet begränsar den godtyckliga maktutövningen”.[56]

Konservatismen anser att samhällets traditionella auktoriteter spelar en avgörande roll i upprätthållandet av ordning och främjandet av harmonisk utveckling. Den mest grundläggande form av auktoritet är den som föräldrar har över sina barn. Ett annat exempel är lärarens auktoritet över eleverna. En tredje form av auktoritet, som har mist sin forna ställning i ett sekulärt land som dagens Sverige, är den som religiösa ledare besitter. Auktoritet innebär ofta att de äldre, med sin längre erfarenhet och högre visdom, ger vägledning åt de yngre, vilka kan vara vårdslösa eller osäkra. Därför brukar äldre människor åtnjuta stort anseende inom konservatismen – som lärare och uppfostrare, som patriarker och matriarker samt som en naturlig förankring i den sociala historien.

Kultur

Illumination från 1500-talet av Jesu korsfästelse. Kristendomen har i hög grad format europeisk kultur.
Illumination från 1500-talet av Jesu korsfästelse. Kristendomen har i hög grad format europeisk kultur.

Kultur är ett annat centralt begrepp inom konservatismen.[57] Konservativa filosofer brukar göra en distinktion mellan kultur och civilisation. Oswald Spengler hävdar att kulturen har organisk struktur och djupa rötter, medan civilisationen är rotlös och steril.[58] Peter Viereck kontrasterar den ”ytliga moderna civilisationen” med den ”djupa traditionella kulturen”.[59] Erik von Kuehnelt-Leddihn redogör för distinktionen på följande vis:

”Kultur” är summan av alla skapelser som representerar en personlig manifestation, exempelvis målning, poesi, religion, filosofi och humaniora. ”Civilisation” är opersonlig. Den är summan av alla försök att öka bekvämlighet eller praktisk ”nytta”. Badkar, tandläkarverktyg, järnvägar och trafikföreskrifter är alla skapelser av civilisation.

Medan civilisation är släthet, bekvämlighet och materiellt nöje, måste vi betrakta traditionell kristendom som någonting ”obekvämt”. I en komfortabel civilisation är det svårt att projicera in bilden av Kristus, hängande på korset med kroppen full av krampaktiga smärtor, handflatorna sönderslitna av de tunga spikarna, hårstråna fastklistrade vid skalpen av svett och koagulerat blod. Kultur är alltid magnifik.

Civilisation är geocentrisk bekvämlighet. Men kultur, som måste köpas genom bittert lidande (det finns varken konst eller helighet utan lidande), pekar alltid mot himlen. Och det moderna tidevarvet, som gör allt för att undvika lidande, kommer att vända ryggen mot himlen.[60]

Samuel P. Huntingtons verk The Clash of Civilizations (1996) har varit inflytelserikt bland konservativa människor.[61] I detta verk hävdade han att framtidens konflikter inte kommer att stå mellan olika rationella ideologier eller ekonomiska teorier, utan mellan olika andliga kultursfärer: den västerländska, den ortodoxa, den islamiska, den buddhistiska, den hinduiska, den afrikanska, den latinamerikanska, den kinesiska och den japanska. En av hans slutsatser var att radikal islamism utgjorde det största hotet mot västvärlden i nästa fas av mänsklighetens historia.[62]

Tradition

Begreppet ’tradition’ har enligt Nationalencyklopedin två distinkta betydelser.[63]

I praktiken kan det vara svårt att hålla isär dessa två betydelser, inte minst eftersom många kulturella traditioner introducerades av präster och gavs ett religiöst innehåll. G.K. Chesterton skriver: ”Traditionen ger en röst åt våra förfäder. Det är de dödas demokrati. Traditionen vägrar att underkasta sig den lilla och arroganta oligarki (fåmansvälde) av de som råkar finnas just här och nu.”[64]

Centrala institutioner

Etiken

Tro, Hopp och Kärlek (1900) av Mary Lizzie Macomber.
Tro, Hopp och Kärlek (1900) av Mary Lizzie Macomber.

Ståndpunkten att den andliga etiken utgör kärnan i konservatismen benämns värdekonservatism. Utgångspunkten ligger i värden och värderingar, vilka i västerländskt sammanhang ofta har koppling till kristendomen. (Beträffande andra religioner än kristendomen används vanligen inte termen konservatism, vilken är rotad i västerländska förhållanden, utan då används termen traditionalism: exempelvis är taoism en form av kinesisk traditionalism och kabbala en form av judisk traditionalism.) Den värdekonservativa strömningen är särskilt stark inom katolicismen och kommer till uttryck i den romersk-katolska socialläran och dygdetiken. De gudomliga dygderna är tro, hopp och kärlek. De sju heliga dygderna och deras motsatser i de sju dödssynderna är följande:[65]

  1. Ödmjukhethumilitas (motsats till högmod)
  2. Generositetliberalitas (motsats till girighet)
  3. Kyskhetcastitas (motsats till lusta)
  4. Medmänsklighethumanitas (motsats till avund)
  5. Måttfullhettemperantia (motsats till frosseri)
  6. Tålamodpatientia (motsats till vrede)
  7. Flitindustria (motsats till lättja)

Den etiska dimensionen är emellertid viktig för alla sorters konservativa människor. Den liberalkonservative filosofen Russell Kirk skriver: ”Politiska problem är i grunden moraliska och religiösa problem.”[66] Den paleokonservative tänkaren Pat Buchanan ger uttryck åt samma åsikt, när han skriver att ”de djupaste samhällsproblemen är inte ekonomiska eller politiska, utan moraliska”.[67] William F. Buckley, Jr. hävdar att man inte behöver vara religiös som konservativ, men att det är omöjligt att tycka illa om religion som konservativ.[68]

Familjen

Det kungliga bröllopet mellan kronprinsessan Victoria och prins Daniel. Äktenskapet är en traditionell samhällsinstitution.
Det kungliga bröllopet mellan kronprinsessan Victoria och prins Daniel. Äktenskapet är en traditionell samhällsinstitution.

Konservatismen motsätter sig både liberalismens atomistiska individualism och socialismens totalitära kollektivism.[69] I stället hävdar den att familjen är den grund på vilken allt socialt liv vilar.[70][71][72] Det anses vara i familjen som människor lär sig omtanke, kärlek och medkänsla, uppfostras till att bli ordentliga människor och känner naturligast gemenskap. Därför anses starka familjeband vara av högsta betydelse såväl för familjerna själva som för samhället i stort. ”Den konservative vet”, skriver Russell Kirk, ”att utan familjen kan inget av det väsentliga i vår kultur bevaras eller förbättras.”[73] Moderaternas tidigare partiledare Gösta Bohman sade: ”Utan familj, inget samhälle.”[74] Familjebegreppet används också i utvidgad bemärkelse: det förekommer att folket betraktas som en stor familj med monarken som landsfader eller att hela mänskligheten uppfattas som Guds barn. (Läs mer under familjen som statsmodell.)

Konservatismen håller moderskapet i helgd.[75][76][77] Därför är den kritiskt inställd till pornografi, promiskuitet och prostitution, som anses degraderande för kvinnorna, dåligt för barnen och destruktivt för samhällsordningen. I stället hyllar den normerandet av äktenskapet, som genom kyrkan upphöjs till en helig allians mellan kvinna och man, då paret svär varandra evig trohet. Att vara konservativ och traditionell, som man, anses i hög utsträckning handla om att respektera sin moder och vara lojal mot sin fru. Konservativ fosterlandskärlek brukar också använda en moderlig nationspersonifikation, exempelvis Moder Svea för Sverige. Dessutom finns en nära relation till naturen – Moder Jord – inom grön konservatism, som har sina rötter i medeltiden, då befolkningen i form av bönder och adel levde i samklang med naturen, innan industrialiseringen hade fått sitt genombrott.

Monarkin

Jungfru Marie kröning (1635) av Diego Velázquez. Jesus och Gud kröner Jungfru Maria till Himladrottningen i Himmelriket.

Konservativa människor i alla tider och på alla platser har stöttat monarkin. Det finns, enligt Jakob Söderbaum, tre starka skäl till detta ställningstagande.[78] Det första skälet är att monarkin står för social sammanhållning: ”Monarken representerar hela folket genom historien, inte bara en viss politisk intressegrupp.” Det andra skälet är att monarkin står för moralisk uppfostran:

Monarken representerar också de högsta kulturella normerna och idealen, och utgör därigenom ett stående incitament för alla medborgare att vidareutveckla och förfina den egna kulturen. Genom att gå i arv inom en viss familj håller monarkin landets historia levande, samtidigt som kungafamiljen representerar kärnfamiljen såsom den idealiska samlevnadsformen.

Det tredje skälet är att monarkin står för lag och ordning. Under 1900-talet, när monarkin hade förlorat sin ställning på olika håll i världen, inträffade många militära statskupper och socialistiska revolutioner. Ibland resulterade de i totalitära stater, vilket var fallet för Sovjetunionen, Nazityskland och Folkrepubliken Kina. Flera konservativa filosofer har hävdat att monarkin fungerar som garant för freden och friheten i ett samhälle – en trygg och traditionell överhet.[79]

Det finns nära samband mellan kristendomens monoteism och monarkin. Under medeltiden ansågs det monarkiska statsskicket avspegla den kosmiska ordningen och det var kyrkan som legitimerade monarkins överhöghet utifrån principen om konungadömet av Guds nåde. Medeltidens mest prominente filosof, Thomas av Aquino, var exempelvis monarkist.[80] Inom katolicismen betraktas också Jesus och Jungfru Maria som monarker – Kristus Konungen och Himladrottningen, regenter över Himmelriket. Ett annat monarkiskt inslag inom katolska kyrkan är Påven, vilken tjänar som Guds ställföreträdare på jorden. Den konservative statsvetaren Erik Maria Ritter von Kuehnelt-Leddihn sade: ”Europas uppgång står skriven i Kristendom och Monarki, Europas förfall i Republikanism, 'Progressivism' och Gudlöshet.”[81]

Motsättningar inom konservatismen

Protestantism och katolicism

Påve Franciskus (1936–) är högste ledare för katolska kyrkan sedan 13 mars 2013.
Påve Franciskus (1936–) är högste ledare för katolska kyrkan sedan 13 mars 2013.

Konservatismens fader, Edmund Burke, var kluven i sin religiösa identitet. Hans fader var protestant, men hans moder var katolik. Som anglo-irländare tillhörde han den protestantiska minoriteten på Irland, men han hyste sympatier för den katolska majoritetsbefolkningen och försvarade dem i parlamentet från brittisk imperialism. Han var också hängiven försvarare av katolska kyrkan under franska revolutionen.

Joseph de Maistre var en lidelsefull motståndare till protestantismen, vilken enligt honom var den bakomliggande orsaken till alla oroligheter och våldsamheter i Europa från 1500-talet och framåt. Under medeltiden hade konflikter vanligen utspelat sig mellan yrkesarméer vid sidan om samhället, ofta mot icke-kristna fiender (morer, mongoler, turkar etc.). Protestantismen splittrade Europa i ett kristet inbördeskrig, som drabbade hela kontinenten. Maistre skriver:[82]

Det är i skuggan av ett kloster som en av mänsklighetens värsta hemsökelser uppstår. Luther träder fram; Calvin följer honom. Bondeupproren; trettioåriga kriget; hugenottkrigen; massakern i lågländerna; massakern på Irland; massakern i Cevennerna; Bartolomeinatten; morden på Henrik II, Henrik IV, Maria Stuart och Karl I; och slutligen, i våra dagar, från samma källa, franska revolutionen.

Uppfattningen att det går en röd tråd från reformationen till franska revolutionen delades av många konservativa katoliker. Schismen mellan katoliker och protestanter fortsatte att ha stor påverkan på europeisk politik ända fram till andra världskriget, men därefter har den avtagit kraftigt i betydelse. Den konservative statsvetaren Asle Toje skriver år 2022: ”Agget mellan protestanter och katoliker har svunnit hän. Vi delar mer bekymmer än oenighet.”[83]

Något som gör konservatismen mera förenlig med protestantismen än katolicismen är att den katolska kyrkan, i högre grad än de protestantiska kyrkorna, gör anspråk på att vara allmängiltig: självaste ordet katolsk betyder ’universell’.[84] Tydliga kännetecken för politisk partikularism är monarki och statskyrka. Fem protestantiska nationer har bevarat sin gamla monarki (Danmark, Norge, Sverige, Nederländerna och Storbritannien) men bara två katolska nationer (Spanien och Belgien – vid sidan om de katolska ministaterna Andorra, Liechtenstein, Luxemburg och Monaco). I stället är Påven i Vatikanstaten tänkt att fungera som alla katolikers universella monark. Den i början av 1900-talet starka konservativa rörelsen Action française blev exkommunicerad av Pius XI, eftersom den ansågs använda katolicismen som ett verktyg för att driva igenom sin franska patriotism och nationella monarkism.[85]

Liberal- och socialkonservatism

Benjamin Disraeli (1804–1881) var anfadern till den socialkonservativa rörelsen one-nation conservatism.
Margaret Thatcher (1925–2013) och Ronald Reagan (1911–2004) var båda liberalkonservativa ledare.

Inom konservatismen råder oenighet om vilka principer som bör betonas. Den huvudsakliga skiljelinjen står mellan den anglosaxiska traditionen (som lutar åt liberalkonservatism) och den kontinentala traditionen (som lutar åt socialkonservatism).[86] De två främsta representanterna för liberalkonservatism i modern tid var Margaret Thatcher och Ronald Reagan:[87] hon ledde Konservativa partiet som Storbritanniens premiärminister åren 1979–1990 samtidigt som han ledde Republikanska partiet som USA:s president åren 1981–1989.

Den stora skillnaden mellan de två traditionerna ligger i synen på staten, där den anglosaxiska konservatismen är skeptiskt inställd, medan den kontinentala bejakar staten som ”den stora förhindraren av katastrof” (Juan Donoso Cortés). På samma sätt är liberalkonservativa ofta kritiska mot statliga välfärdssystem, medan socialkonservativa ser dem som nödvändiga för att undvika social misär och klassplittring.[88] Den tyske socialkonservative statsmannen Otto von Bismarck grundade världens första välfärdsstat.[89] Han motsvarades i Storbritannien av Benjamin Disraeli, som gav upphov till den socialkonservativa strömning i nationen som kallas one-nation conservatism.[90]

Samma fenomen går att iakttaga i Sverige. Idén om Folkhemmet utvecklades av de socialkonservativa tänkarna Rudolf Kjellén och Teodor Holmberg, även om den upptogs av Socialdemokraterna vilka sedan gjorde den populär bland svenskar i allmänhet.[91][92][93] På 2000-talet är det Sverigedemokraterna som håller fast vid idén om ett folkhem; exempelvis har partiets ledare, Jimmie Åkesson, författat en bok som heter Det moderna folkhemmet (2018) i vilken han redogör för sin socialkonservativa framtidsvision och betraktar sitt parti som den naturliga arvtagaren till det gamla folkhemmet under Per Albin Hansson.[94] Det är emellertid viktigt att förstå att den socialkonservativa välfärdsstaten främst, om inte uteslutande, inriktar sig på att hjälpa de sjuka, de svaga och de gamla.[95]

Konservatism i Sverige

Filosofi

Erik Gustaf Geijer (1783–1847) var en framstående konservativ filosof, verksam inom så skilda discipliner som filosofi, historia, retorik, poesi och musik.
Christopher Jacob Boström (1797–1866) var en framstående konservativ filosof, som ibland benämns med den ärevördiga titeln ”Sveriges Platon”.[96]

De två främsta svenska filosoferna i konservatismens begynnelse var värmlänningen Erik Gustaf Geijer och uppsaliensaren Christopher Jacob Boström; de var också två av Sveriges främsta representanter för romantiken, som blomstrade vid denna tid.[97][98] Hans Järta var en samtida rättsfilosof, som har benämnts ”Sveriges Burke”.[99] Kring sekelskiftet 1900, då det blåste nationalistiska vindar över Europa, var Teodor Holmberg och Rudolf Kjellén två av de främsta socialkonservativa teoretikerna i Sverige: exempelvis var det de som utvecklade idén om det svenska folkhemmet.[91][92][93] Verner von Heidenstam var en framstående samtida nationalromantisk ideolog, verkande i samma anda.[100] Andra konservativa intellektuella innefattar historikern Harald Hjärne och filosofen Vitalis Norström.[101]

Under 1900-talets andra hälft, då socialdemokratin konsoliderade sin makt och nyliberalismen gjorde sitt intåg, kom konservatismen att förlora mark som politisk ideologi och föra en alltmer undanskymd tillvaro. Det fanns dock dem som höll traditionen vid liv under denna tid.[102] Moderaten Gunnar Unger utgav den konservativa debatt-antologin Kämpande konservatism (1971). Tankesmedjan Konservativt idéforum tog intryck från nykonservatismen i USA och var verksam åren 1971–1983. Religionsfilosofen Tage Lindbom representerade Traditionella skolan och introducerade den tidlösa visheten för en svensk publik med fokus på konservatismens esoteriska dimension. Greve Magnus Stenbock skrev ett inflytelserikt verk om traditionalism[103] och det gjordes flera dokumentärer om honom.[104] Det var emellertid inte förrän på 2010-talet som svensk konservatism på riktigt upplevde en renässans, vilket sammanhängde med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen. Bland nu levande svenska konservativa intellektuella kan nämnas statsvetaren Claes G. Ryn, religionsfilosofen Ann Heberlein, idéhistorikern Johan Sundeen, kyrkohistorikern Joel Halldorf och folklivsforskaren Dan Korn.

Politik

Ebba Busch (1987–) är sedan 2015 ledare för det värdekonservativa partiet Kristdemokraterna.
Jimmie Åkesson (1979–) är sedan 2005 ledare för det socialkonservativa partiet Sverigedemokraterna.

I Sverige finns två uttalat konservativa riksdagspartier, nämligen Moderata samlingspartiet och Sverigedemokraterna. Det som skiljer dem åt är deras inriktning. Moderaterna företräder officiellt en liberalkonservativ linje[105] medan Sverigedemokraterna profilerar sig som ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn.[106] Moderaternas liberalkonservatism är mera aristokratisk och partiet har haft flera ledare med adliga anor, exempelvis Ulf Adelsohn och Carl Bildt. Sverigedemokraternas socialkonservatism är mera folklig och partiet har stort stöd på landsbygden och i småstäderna.[107]

Kristdemokraterna och framför allt dess ungdomsförbund KDU företräder vanligen också tydligt konservatismen,[108] även om partiet inte är uttalat konservativt utan definierar sig som just kristdemokratiskt.[109] Kristdemokratin som filosofisk inriktning är emellertid genomsyrad av konservativa värderingar[110] och Kristdemokraterna har identifierats som Sveriges mest traditionellt konservativa parti.[111]

Det finns även nya politiska partier med konservativa förtecken. Medborgerlig samling (Med), som bildades år 2014, kombinerar ”en liberal syn på individens rättigheter och den ekonomiska politiken” med ”en konservativ syn på samhället, kulturen och långsiktig hållbarhet”.[112] Alternativ för Sverige (AfS), som bildades år 2018, företräder en nationalkonservativ politik, som innefattar en rad disciplinära åtgärder, däribland repatriering av obehöriga invandrare, skärpta straff för brottslingar och återinförande av ämbetsansvaret.[113] Av de partier som hamnade utanför riksdagen i valet 2018 blev Med och AfS de två största efter F!.[114]

Det har funnits andra konservativa partier tidigare i Sverige. Ny demokrati kombinerade nyliberala element (sänkta skatter) med konservativa element (mera restriktiv migrationspolitik samt lag och ordning). Partiet var representerat i Sveriges riksdag åren 1991–1994 men förklarades i konkurs år 2000.[115] Centerpartiet brukade företräda konservativa ståndpunkter och värderingar, som en naturlig del av att vara landets traditionella bondeparti, med inslag av protektionism, patriotism och grön konservatism, men det har övergivit dessa efterhand och är i dagens läge ett socialliberalt parti.[116]

Övrigt

Det finns två stora studentföreningar i Sverige vilka företräder den konservativa filosofin och verkar för spridandet av dess idéer. Föreningen Heimdal bildades år 1891 i Uppsala och var under många år Sveriges största politiska studentförening.[117] Denna status åtnjuts i dag av Konservativa Förbundet, som bildades år 2011.[118]

Tankesmedjan Oikos bildades år 2020 av Mattias Karlsson (SD) och har en konservativ prägel.[119] I dess förtroenderåd sitter bland annat statsvetaren Asle Toje, folklivsforskaren Dan Korn[120] och krönikören Malcom Kyeyune.[121][122] Två kristna tankesmedjor, vilka ligger konservatismens idéer nära, är Civitas och Claphaminstitutet.

Det finns tre verksamma liberalkonservativa tidningar i Sverige: två gamla, Svenska Dagbladet och Svensk Tidskrift, som grundades år 1884 respektive 1911 och en ny, Bulletin, som grundades år 2020. Tidningarna Dagen och Världen idag har en konservativt kristen och värdekonservativ profil. Nya Wermlands-Tidningen är en stor landsortstidning i Mellansverige med konservativ profil. Smålandsposten är en annan stor tidning med konservativ profil. Sverigedemokraterna ger ut den socialkonservativa tidningen Samtiden och står för YouTube-kanalen Riks, som i augusti 2022 har över 84 000 prenumeranter och 67 miljoner visningar.[123]

Rojalistiska föreningen är en riksomfattande, ideell sammanslutning med målsättning att vidmakthålla och stärka den konstitutionella monarkin i Sverige.[124]

Konservatismens psykologi

Psykologen Jordan Peterson (1962–) är känd som konservativ debattör.
Psykologen Jordan Peterson (1962–) är känd som konservativ debattör.

Femfaktorteorin

Femfaktorteorin – den mest vedertagna personlighetsteorin – kartlägger individers personlighet utifrån fem faktorer, nämligen Öppenhet, Samvetsgrannhet, Extraversion, Tillmötesgående och Neuroticism.[125] Studier har funnit kopplingar mellan de fem stora personlighetsdragen och politisk identifikation.

Flera studier har kommit fram till att individer med höga poäng i Samvetsgrannhet tenderar att inta en högerorienterad politisk position.[126][127][128] Att vara samvetsgrann innebär att vara mycket noggrann och plikttrogen.[129] På motsatta sidan av det politiska spektret har det identifierats stark korrelation mellan höga poäng i Öppenhet och vänsterliberal ideologi.[126][130][131] Att vara öppen innebär att vara äventyrlig, nyfiken och/eller trotsig.[132]

Psykologen Jonathan Haidt (1963–) upptäckte att konservativa tillämpar fler moralfundament än icke-konservativa.
Psykologen Jonathan Haidt (1963–) upptäckte att konservativa tillämpar fler moralfundament än icke-konservativa.

Vidare har varje personlighetsdrag olika aspekter. Angående aspekterna för Tillmötesgående har det påträffats skillnader i politisk inriktning. En studie fann att Artighet var förbundet med konservatism och traditionalism, medan Medkänsla var förbundet med socialliberalism och socialism.[133] En av de fyra forskarna som utförde studien var den kanadensiske psykologen Jordan Peterson, som också har profilerat sig som liberalkonservativ debattör. Särskilt uppmärksammad har han blivit för sitt försvar av yttrandefriheten, där hans ställningstagande till viss del beror på de kunskaper han har om personlighetspsykologi: eftersom människor är olika psykologiskt behöver vi yttrandefriheten för att kompromisser skall kunna uppnås och samhället skall fungera någorlunda harmoniskt.[134]

Moralfundamentsteorin

Inom moralpsykologin har socialpsykologerna Jonathan Haidt, Jesse Graham och Craig Joseph utvecklat moralfundamentsteorin. Den går ut på att olika uppsättningar ”moraliska fundament” leder människor till att nå olika ståndpunkter. Teorin har använts för att förklara människors ideologiska hemvist samt missförstånd mellan politiska motståndare.

Forskningen har visat att konservativa tillämpar en större rad moraliska fundament än vad socialister och socialliberaler gör.[135] Det innebär att konservativa förstår sina meningsmotståndares moraliska fundament, medan dessa själva kan vara helt oförstående inför hur konservativa resonerar. Socialister och socialliberaler kan därför uppfatta moraliskt baserade konservativa ståndpunkter som om de vore grundade i något annat – i bästa fall självintresse, i värsta fall ondska.[136]

De två lägren rankar ungefär lika högt på fundamenten Omsorg och Rättvisa. Sedan finns det tre hela fundament som konservativa rankar högt på, men som icke-konservativa inte tillämpar i någon större utsträckning, nämligen Lojalitet, Auktoritet och Helighet. I The Righteous Mind (2012) betonar Haidt, som själv är socialliberal, hur viktiga dessa gruppbetonade moraliska fundament är för samhällets överlevnad och utveckling samt att frånvaron av dem leder till samhällsupplösning.[137]

Framstående konservativa intellektuella

Se även: Kategori:Konservativa tänkare

Frankrike

Storbritannien & Irland

Sverige

Tyskland

USA

Övrigt

Framstående konservativa politiker

Frankrike

Storbritannien

Sverige

Tyskland & Österrike

USA

Övrigt

Introduktioner till konservatismen

Engelska

Svenska

Referenser

  1. ^ Hamilton, Andy (2020). ”The Nature of Conservatism”. i Edward N. Zalta. Conservatism. Metaphysics Research Lab, Stanford University. https://plato.stanford.edu/archives/spr2020/entries/conservatism/. Läst 5 december 2021 
  2. ^ Scruton, Roger (2006). A Political Philosophy. sid. ix. ISBN 1-4729-6522-1. OCLC 1040616957. http://worldcat.org/oclc/1040616957. Läst 5 december 2021 
  3. ^ Haidt, Jonathan (2013). The Righteous Mind : Why Good People Are Divided by Politics and Religion. Penguin Books. sid. 104. https://www.worldcat.org/title/righteous-mind-why-good-people-are-divided-by-politics-and-religion/oclc/897080656. Läst 5 december 2021 
  4. ^ Pettersson, Simon O. (2017). Svenska konservativa profiler. sid. 13. ISBN 978-91-983713-1-4. OCLC 1037859989. https://www.worldcat.org/oclc/1037859989. Läst 18 juni 2021 
  5. ^ Bobbio, Norberto (2016-03-31). Left and Right: The Significance of a Political Distinction. John Wiley & Sons. sid. 112. ISBN 978-1-5095-1412-0. https://books.google.com/books?id=8i7fCwAAQBAJ&pg=PT112. Läst 16 april 2021 
  6. ^ Cecil, Lord Hugh (1913). Konservatismen. Tiden. sid. 42–43. Läst 9 december 2021 
  7. ^ Tingsten, Herbert (1966). De konservativa idéerna. Aldus/Bonniers. sid. 21. OCLC 1166587654. http://worldcat.org/oclc/1166587654. Läst 19 oktober 2021 
  8. ^ Dennis O'Keeffe; John Meadowcroft (2009). Edmund Burke. Continuum. sid. 93. ISBN 978-0826429780. https://books.google.com/books?id=YVO9QuYUGwwC&pg=PA93 
  9. ^ Burke, Edmund (1989). Reflektioner om franska revolutionen. Contra. sid. § 396. ISBN 91-86092-21-9. OCLC 185873371. http://worldcat.org/oclc/185873371. Läst 26 november 2021 
  10. ^ Norman, Jesse (2013). Edmund Burke : Philosopher, Politician, Prophet. ISBN 978-0-00-748962-6. OCLC 825557330. https://www.worldcat.org/oclc/825557330. Läst 18 december 2021 
  11. ^ Bryld, Claus (2020). Edmund Burke : konservatismens profet. ISBN 978-91-7703-220-5. OCLC 1155495918. https://www.worldcat.org/oclc/1155495918. Läst 9 december 2021 
  12. ^ Fawcett, Edmund (2020). Conservatism : The Fight for a Tradition. Princeton University Press. sid. 3–18. ISBN 978-0-691-20777-3. http://dx.doi.org/10.1515/9780691207773. Läst 29 december 2021 
  13. ^ Aronson, Torbjörn. ”Reaktion mot revolutionen skapade politiska idéer”. www.varldenidag.se. https://www.varldenidag.se/kulturserie/reaktion-mot-revolutionen-skapade-politiska-ideer/repubp!EIqM5jE0aPNvPtz6Eh4RkQ/. Läst 12 december 2021. 
  14. ^ Bertrin, Georges Michel. ”Joseph-Marie, Comte de Maistre”. Catholic Encyclopedia Volume 9. https://en.wikisource.org/wiki/Catholic_Encyclopedia_(1913)/Joseph-Marie,_Comte_de_Maistre. Läst 7 december 2021. 
  15. ^ Lebrun, Richard (2001). ”Joseph de Maistre and Edmund Burke: A Comparison”. Joseph de Maistre’s Life, Thought, and Influence. sid. 153–172. ISBN 978-0-7735-6977-5. OCLC 181843918. https://www.worldcat.org/oclc/181843918. Läst 2 augusti 2022 
  16. ^ Lindbom, Tage (1979:1). ”Joseph de Maistre”. Jakobs stege (Coeckelberghs): sid. 51–52. 
  17. ^ Berlin, Isaiah (2009). ”Introduction”. i de Maistre, Joseph. Considerations on France. Cambridge University Press. sid. xvii–xxx. http://dx.doi.org/10.1017/cbo9781139170758.006. Läst 4 december 2021 
  18. ^ Armenteros, Carolina (2010). The New Enfant du Siècle : Joseph de Maistre as a Writer. sid. 97, 102–106 och 109. ISBN 978-1-907548-00-0. OCLC 845004043. http://worldcat.org/oclc/845004043. Läst 26 november 2021 
  19. ^ Enegren, Johan. ”Revolutionens fiende”. Axess. https://www.axess.se/artiklar/revolutionens-fiende/. Läst 12 december 2021. 
  20. ^ Berlin, Isaiah (2009). ”Introduction”. i de Maistre, Joseph. Considerations on France. Cambridge University Press. sid. xxxii. http://dx.doi.org/10.1017/cbo9781139170758.006. Läst 4 december 2021 
  21. ^ Tingsten, Herbert (1966). ”De kontrarevolutionära idéerna i Tyskland”. De konservativa idéerna. Aldus/Bonniers. sid. 42–73. OCLC 1166587654. http://worldcat.org/oclc/1166587654. Läst 29 december 2021 
  22. ^ Strzelewicz, Willy (2001). ”Konservatismen och romantiken”. De mänskliga rättigheternas historia. Ordfront. sid. 164–173. ISBN 91-7324-806-1. OCLC 185834215. https://www.worldcat.org/oclc/185834215. Läst 2 augusti 2022 
  23. ^ Tigerstedt, E.N., red (1970). ”Chateaubriand”. Bonniers allmänna litteraturhistoria: Romantiken. Bonnier. sid. 261–272. OCLC 1141183556. http://worldcat.org/oclc/1141183556. Läst 2 augusti 2022 
  24. ^ Dahl, Per & Ljungberg, Carl Johan (1990). Förnuft och inlevelse : Burke mellan upplysning och romantik. Timbro. sid. 29. ISBN 91-7566-201-9. OCLC 473635507. http://worldcat.org/oclc/473635507. Läst 22 januari 2022 
  25. ^ Leff, Michael & Sachs, Andrew (1990). ”Words the Most Like Things: Iconicity and the Rhetorical Text”. Western Journal of Speech Communication: sid. 269. https://cpb-us-e1.wpmucdn.com/blog.umd.edu/dist/6/47/files/2012/08/Leff-and-Sachs1.pdf. 
  26. ^ Armenteros, Carolina (2010). The New Enfant du Siècle : Joseph de Maistre as a Writer. sid. 15. ISBN 978-1-907548-00-0. OCLC 845004043. http://worldcat.org/oclc/845004043. Läst 26 november 2021 
  27. ^ Reardon, Bernard (2010). Liberalism and Tradition. Cambridge University Press. sid. 35. ISBN 978-0-521-14305-9. OCLC 502414345. http://worldcat.org/oclc/502414345. Läst 2 augusti 2022 
  28. ^ Schimanski, Folke (16 mars 2001). ”Romantiken – en flykt in i en annan värld”. Popularhistoria.se. https://popularhistoria.se/samhalle/flykt-in-i-en-annan-varld. Läst 19 oktober 2021. 
  29. ^ Daiches, David (1969–1971). The Penguin Companion to Literature. Penguin Books. sid. 110. ISBN 0-7139-0248-5. OCLC 61041308. http://worldcat.org/oclc/61041308. Läst 6 december 2021 
  30. ^ Novalis (1907) [1798]. Faith and Love; or, the King and the Queen. https://en.wikisource.org/wiki/Translation:Writings_of_Novalis/Faith_and_Love_or_the_King_and_the_Queen. Läst 12 december 2021 
  31. ^ Tingsten, Herbert, (1966). De konservativa idéerna. Aldus/Bonniers. sid. 44. OCLC 1166587654. http://worldcat.org/oclc/1166587654. Läst 16 november 2021 
  32. ^ de Maistre, Joseph (1996) [1795]. Against Rousseau: On the State of Nature and On the Sovereignty of the People. McGill-Queen's University Press. sid. 179. ISBN 9780773514157. https://www.worldcat.org/title/against-rousseau/oclc/816038746 
  33. ^ Ahlberg, Alf (1952). Filosofiens historia: från den äldsta grekiska antiken till våra dagar. Natur & Kultur. sid. 576 
  34. ^ Gunilla Ander (5 juni 2014). ”SD växer - är tredje störst”. Land Lantbruk. https://www.landlantbruk.se/lantbruk/sd-vaxer-ar-tredje-storst/. Läst 10 augusti 2022. 
  35. ^ Tingsten, Herbert (1966). De konservativa idéerna. Aldus/Bonniers. sid. 26–27. OCLC 1166587654. http://worldcat.org/oclc/1166587654. Läst 18 december 2021 
  36. ^ Larsson, Reidar (2006). Politiska ideologier i vår tid (7 upplaga). Studentlitteratur. sid. 47. ISBN 91-44-03956-5. OCLC 185187180. https://www.worldcat.org/oclc/185187180. Läst 18 december 2021 
  37. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 280. ISBN 978-91-7765-503-9. OCLC 1236838886. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 18 december 2021 
  38. ^ de Maistre, Joseph (1847) [1809]. Essay on the Generative Principle of Political Constitutions. Little and Brown. sid. 111. https://babel.hathitrust.org/cgi/pt?id=umn.31951002310742q&view=1up&seq=13&skin=2021. Läst 29 december 2021 
  39. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 187. ISBN 978-91-7765-503-9. OCLC 1236838886. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 20 december 2021 
  40. ^ de Maistre, Joseph (1994) [1796]. Considerations on France. Cambridge University Press. sid. 53. ISBN 978-0-521-46628-8. https://www.cambridge.org/core/books/maistre-considerations-on-france/considerations-on-france/8E0AD6363BC61D91302F2AF04CA93550. Läst 20 december 2021 
  41. ^ ”subsidiaritetsprincip - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/ordbok/svensk/subsidiaritetsprincip. Läst 20 december 2021. 
  42. ^ ”subsidiaritetsprincipen - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/subsidiaritetsprincipen. Läst 20 december 2021. 
  43. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 216. ISBN 978-91-7765-497-1. OCLC 1204173415. https://www.worldcat.org/oclc/1204173415. Läst 26 april 2021 
  44. ^ Dike, Bengt Olof. ”De konservativa byggde dagens Europa”. https://www.opulens.se/opinion/debatt/de-konservativa-byggde-dagens-europa/. Läst 2 augusti 2022. 
  45. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 82 och 185. ISBN 978-91-7765-503-9. OCLC 1236838886. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 20 december 2021 
  46. ^ Tingsten, Herbert (1966). De konservativa idéerna. Aldus/Bonniers. sid. 22. OCLC 1166587654. http://worldcat.org/oclc/1166587654. Läst 19 oktober 2021 
  47. ^ Bright Blue. ”About”. Energy and environment. http://green.brightblue.org.uk/project-1. Läst 6 januari 2022. 
  48. ^ Cecil, Lord Hugh (1913). Konservatismen. Tiden. sid. 54. Läst 9 december 2021 
  49. ^ Reflections on conservatism. Cambridge Scholars. 2011. sid. 111. ISBN 978-1-4438-3395-0. OCLC 829713938. https://www.worldcat.org/oclc/829713938. Läst 14 september 2021 
  50. ^ de Maistre, Joseph (1996) [1795]. Against Rousseau: On the State of Nature and On the Sovereignty of the People. McGill-Queen's University Press. sid. 133. ISBN 9780773514157. https://www.worldcat.org/title/against-rousseau/oclc/816038746 
  51. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 51. ISBN 978-91-7765-503-9. OCLC 1236838886. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 6 januari 2022 
  52. ^ Guénon, René (2001) [1929]. Spiritual Authority and Temporal Power. Sophia Perennis. sid. 7, 15. ISBN 0-900588-46-2. OCLC 45957966. https://www.worldcat.org/oclc/45957966. Läst 26 april 2021 
  53. ^ Lindbom, Tage (1995). Modernismen. Norma. sid. 128. ISBN 91-87584-53-0. OCLC 186001355. https://www.worldcat.org/oclc/186001355. Läst 31 augusti 2021 
  54. ^ Peterson, Dr Jordan (12 mars 2019). ”#63 - Sir Roger Scruton - Apprehending the Transcendent” (på amerikansk engelska). Jordan Peterson. https://www.jordanbpeterson.com/podcast/episode-63/. Läst 9 december 2021. 
  55. ^ Peterson, Jordan (2021). Bortom ordning : 12 nya livsregler. Mondial. sid. 25. ISBN 978-91-8002-067-1. OCLC 1240386923. http://worldcat.org/oclc/1240386923. Läst 12 december 2021 
  56. ^ Peterson, Jordan (2021). Bortom ordning: 12 nya livsregler. Mondial. sid. 25–26. ISBN 978-91-89061-41-5. OCLC 1200851024. http://worldcat.org/oclc/1200851024. Läst 9 december 2021 
  57. ^ Söderbaum, Jakob E:son. ”Den värdefulla kulturen och miljön”. Modern konservatism. sid. 230–252. ISBN 978-91-7765-503-9. OCLC 1236838886. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 10 augusti 2022 
  58. ^ Nicholls, Roger A. (1985). ”Thomas Mann and Spengler”. The German Quarterly 58 (3): sid. 361–374. doi:10.2307/406568. ISSN 0016-8831. https://www.jstor.org/stable/406568. Läst 10 augusti 2022. 
  59. ^ Viereck, Peter (1942). ”Kultur och civilisation”. Nazismens rötter. sid. 11–15. OCLC 719178457. http://worldcat.org/oclc/719178457. Läst 10 augusti 2022 
  60. ^ von Kuehnelt-Leddihn, Erik (2007). The Menace of the Herd; or, Procrustes at Large. Ludwig von Mises Institute. sid. 36–37. OCLC 733805752. http://worldcat.org/oclc/733805752. Läst 7 augusti 2021 
  61. ^ Söderbaum, Jakob E:son. Modern konservatism. sid. 242–243. ISBN 978-91-7765-503-9. OCLC 1236838886. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 10 augusti 2022 
  62. ^ Haruna, Mohammed (26 september 2001). ”Nigeria: september 11 And Huntington's Prophecy”. Daily Trust. http://allafrica.com/stories/200109270278.html. 
  63. ^ ”tradition - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/ordbok/svensk/tradition. Läst 29 december 2021. 
  64. ^ ”De dödas demokrati”. www.varldenidag.se. https://www.varldenidag.se/gastkronika/de-dodas-demokrati/cbbijD!z42MZrEhJyDlabC9Z2lUUQ/. Läst 10 augusti 2022. 
  65. ^ Gulliksson, Håkan. Hållbarhetens karaktär. Videoiterna. sid. 33. https://books.google.se/books?id=X0JfCgAAQBAJ&pg=PA33. Läst 27 mars 2020 
  66. ^ Kirk, Russell (2019). Russell Kirk's Concise Guide to Conservatism. sid. 2. ISBN 978-1-62157-878-9. OCLC 1101430863. https://www.worldcat.org/oclc/1101430863. Läst 26 april 2021 
  67. ^ Pat Buchanan Responds To Lenora Fulani's Resignation – Buchanan Campaign Press Releases – theinternetbrigade – Official Web Site Arkiverad October 5, 2006
  68. ^ Regnery, Alfred (2008-02-12). Upstream: The Ascendance of American Conservatism. Simon and Schuster. sid. 335–336. ISBN 978-1-4165-8840-5. https://books.google.se/books?id=Sag0i4r-Ic8C&pg=PA335&lpg=PA335&dq=&redir_esc=y#v=onepage&q&f=false. Läst 2 augusti 2022 
  69. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 206. ISBN 978-91-7765-503-9. OCLC 1236838886. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 5 december 2021 
  70. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 195ff. ISBN 978-91-7765-497-1. OCLC 1204173415. https://www.worldcat.org/oclc/1204173415. Läst 26 april 2021 
  71. ^ Stensdotter, Karin (2020). ”Är svensken konservativ?”. i Almqvist, Kurt & Linder, Anders PJ. I konservatismernas tid. sid. 65. ISBN 978-91-88717-19-1. OCLC 1143275830. http://worldcat.org/oclc/1143275830. Läst 16 november 2021 
  72. ^ Larsson, Reidar (2006). Politiska ideologier i vår tid (7 upplaga). Studentlitteratur. sid. 48. ISBN 91-44-03956-5. OCLC 185187180. https://www.worldcat.org/oclc/185187180. Läst 9 december 2021 
  73. ^ Kirk, Russell (2019). Russell Kirk's Concise Guide to Conservatism. sid. 38. ISBN 978-1-62157-878-9. OCLC 1101430863. https://www.worldcat.org/oclc/1101430863. Läst 11 april 2021 
  74. ^ Unger, Gunnar (1971). Kämpande konservatism : en debattbok. Natur & Kultur. OCLC 463567550. http://worldcat.org/oclc/463567550. Läst 2 augusti 2022 
  75. ^ Nickerson, Michelle M. (2012). Mothers of Conservatism : Women and the Postwar Right. Princeton University Press. ISBN 978-0-691-12184-0. OCLC 730906248. https://www.worldcat.org/oclc/730906248. Läst 27 januari 2022 
  76. ^ Critchlow, Donald T. (2005). Phyllis Schlafly and Grassroots Conservatism : A Woman's Crusade. Princeton University Press. ISBN 0-691-07002-4. OCLC 56982287. https://www.worldcat.org/oclc/56982287. Läst 27 januari 2022 
  77. ^ Harriet Guest, 2005, "Hannah More and Conservative Feminism", British Women's Writing in the Long Eighteenth Century. London: Palgrave Macmillan.
  78. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 282f. ISBN 978-91-7765-503-9. OCLC 1236838886. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 16 maj 2021 
  79. ^ Larsson, Reidar (2006). Politiska ideologier i vår tid (7 uppl.). Studentlitteratur. sid. 51. ISBN 91-44-03956-5. OCLC 185187180. https://www.worldcat.org/oclc/185187180. Läst 2 augusti 2022 
  80. ^ Cranston, Maurice (1970). Makt och idé : 11 essäer från Platon till Mill. sid. 38–39 
  81. ^ von Kuehnelt-Leddihn, Erik (2007). The Menace of the Herd; or, Procrustes at Large. Ludwig von Mises Institute. sid. 122. OCLC 733805752. http://worldcat.org/oclc/733805752. Läst 7 augusti 2021 
  82. ^ de Maistre, Joseph (1994) [1796]. Considerations on France. Cambridge University Press. sid. 27. ISBN 978-0-521-46628-8. https://www.cambridge.org/core/books/maistre-considerations-on-france/considerations-on-france/8E0AD6363BC61D91302F2AF04CA93550. Läst 20 december 2021 
  83. ^ Asle Toje (14 februari 2022). ”De sista lutheranerna”. Tankesmedjan Oikos. https://oikos.se/2022/02/de-sista-lutheranerna/. Läst 10 augusti 2022. 
  84. ^ ”katolsk - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/ordbok/svensk/katolsk. Läst 22 januari 2022. 
  85. ^ Weber, Eugen (1962). Action Française: Royalism and Reaction in Twentieth-Century France. Stanford U.P. sid. 249. ISBN 9780804701341. https://archive.org/details/actionfrancaiser0000webe 
  86. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 64ff. ISBN 978-91-7765-497-1. OCLC 1204173415. https://www.worldcat.org/oclc/1204173415. Läst 7 juli 2021 
  87. ^ Liedman, Sven-Eric (1989). Från Platon till Gorbatjov: de politiska idéernas historia. Bonnier. sid. 264 och 279. ISBN 91-34-51059-1. OCLC 186187620. https://www.worldcat.org/oclc/186187620. Läst 6 december 2021 
  88. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 70–74. ISBN 978-91-7765-503-9. OCLC 1236838886. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 9 december 2021 
  89. ^ Steinberg, Jonathan (2011). Bismarck : A Life. Oxford University Press. sid. 416–417. ISBN 978-0-19-978252-9. OCLC 663438587. https://www.worldcat.org/oclc/663438587. Läst 16 april 2021 
  90. ^ Blake, Robert (1969). Disraeli. Oxford U.P. sid. 487–489. ISBN 0-19-832903-2. OCLC 8047. https://www.worldcat.org/oclc/8047. Läst 16 april 2021 
  91. ^ [a b] Isaksson, Anders (2002). Per Albin. Wahlström & Widstrand. sid. 184. ISBN 91-46-15026-9. OCLC 13000926. https://www.worldcat.org/oclc/13000926. Läst 12 maj 2021 
  92. ^ [a b] ”Välfärdsstaten och dess styrningsmekanismer” (1977), I: Nyström, Per (1983), I folkets tjänst. Ordfront.
  93. ^ [a b] ”Teodor Holmberg”. Socialkonservativa tankar. 20 februari 2012. https://socialkonservativatankar.wordpress.com/2012/02/20/teodor-holmberg/. Läst 4 december 2021. 
  94. ^ Åkesson, Jimmie (2018). Det moderna folkhemmet. Asp & Lycke. sid. 35. ISBN 9789198116243. https://www.worldcat.org/title/moderna-folkhemmet-en-sverigevnlig-vision/oclc/1089543549&referer=brief_results. Läst 21 maj 2021 
  95. ^ Jakob, E:son Söderbaum. Modern konservatism. sid. 70–74 och 88. ISBN 978-91-7765-503-9. OCLC 1236838886. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 19 oktober 2021 
  96. ^ Ljunghoff, Johannes (1916). Christopher Jacob Boström : Sveriges Platon. OCLC 50531482. http://worldcat.org/oclc/50531482. Läst 9 december 2021 
  97. ^ Rodhe, Edvard (1942). Geijer och samhället : en studie i svensk tradition. sid. 131. OCLC 873899895. http://worldcat.org/oclc/873899895. Läst 2 augusti 2022 
  98. ^ Dahlqvist, Hans (2018). Vem äger tiden? : Ett idéhistoriskt perspektiv på arbetstidsfrågan i Sverige 1880–1925. Malmö högskola. sid. 86. https://muep.mau.se/bitstream/handle/2043/24373/Vem_ager_tiden%20muep%20%28002%29.pdf?sequence=2&isAllowed=y. Läst 14 september 2021 
  99. ^ ”Svensk konservatism – en historik”. Tradition & Fason. 29 december 2010. https://traditionochfason.wordpress.com/2010/12/29/svensk-konservatism-en-historik/. Läst 4 december 2021. 
  100. ^ Pettersson, Simon O. (2017). Svenska konservativa profiler. sid. 55–58. ISBN 978-91-983713-1-4. OCLC 1050921656. http://worldcat.org/oclc/1050921656. Läst 6 december 2021 
  101. ^ Pettersson, Simon O. (2017). Svenska konservativa profiler. sid. 51–54 och 67–71. ISBN 978-91-983713-1-4. OCLC 1050921656. http://worldcat.org/oclc/1050921656. Läst 7 december 2021 
  102. ^ Sundeen, Johan (2020). ”Nya länkar i en obruten ideologisk kedja”. i Selstam, Per & Tunström, Martin. Samtida röster om konservatism. sid. 13–28. ISBN 978-91-986641-0-2. OCLC 1227225094. https://www.worldcat.org/oclc/1227225094. Läst 9 december 2021 
  103. ^ Stenbock, Magnus (2007) [1961]. Tankar och synpunkter i några av tidens frågor (11 upplaga). OCLC 185258185. http://worldcat.org/oclc/185258185. Läst 9 december 2021 
  104. ^ Waxegård, Maria (5 maj 2007). ”Greve Stenbock ur tiden – Norrköpings Tidningar”. nt.se. https://nt.se/nyheter/greve-stenbock-ur-tiden-1635099.aspx. Läst 9 december 2021. 
  105. ^ ”Frihet och ansvar – förslag till nytt idéprogram”. Moderaterna. https://moderaterna.se/frihet-och-ansvar-forslag-till-nytt-ideprogram. Läst 29 april 2021. 
  106. ^ ”Sverigedemokraternas partiprogram”. partiprogram.se. http://partiprogram.se/sverigedemokraterna. Läst 16 april 2021. 
  107. ^ Johansson, Lena (20 januari 2022). ”Lantbruksväljarna känner sig bortglömda| Landlantbruk.se”. Land Lantbruk. https://www.landlantbruk.se/ledare/lantbruksvaljarna-kanner-sig-bortglomda/. Läst 27 januari 2022. 
  108. ^ ”Mini-Busch gör entré: ”Har underskattats hur många ungdomar som är konservativa””. www.expressen.se. https://www.expressen.se/nyheter/konservatism-och-klackar-nar-mini-ebbor-gor-entre/. Läst 6 december 2021. 
  109. ^ ”Ideologi och principprogram”. Kristdemokraterna. https://kristdemokraterna.se/var-politik/ideologi-och-principprogram/. Läst 9 december 2021. 
  110. ^ ”Kristdemokratin & konservatismen”. Tradition & Fason. 17 november 2005. https://traditionochfason.wordpress.com/2005/11/17/kristdemokratin-och-konservatismen/. Läst 29 maj 2021. 
  111. ^ Söderbaum, Jakob E:son (2020). Modern konservatism. sid. 67. ISBN 978-91-7765-503-9. OCLC 1236838886. http://worldcat.org/oclc/1236838886. Läst 1 oktober 2021 
  112. ^ ”Om oss”. Medborgerlig Samling. https://www.medborgerligsamling.se/om-oss/. Läst 24 april 2021. 
  113. ^ ”Vår politik”. Alternativ för Sverige. https://alternativforsverige.se/politik/. Läst 1 oktober 2021. 
  114. ^ ”Röster - Val 2018”. data.val.se. https://data.val.se/val/val2018/slutresultat/R/rike/index.html. Läst 24 april 2021. 
  115. ^ Boréus, Kristina (2006). Diskrimineringens retorik : en studie av svenska valrörelser 1988-2002. Fritzes. ISBN 91-38-22579-4. OCLC 466860187. https://www.worldcat.org/oclc/466860187. Läst 5 april 2021 
  116. ^ ”En hållbar framtid – Centerpartiets idéprogram” (PDF). Centerpartiet. https://www.centerpartiet.se/download/18.145b416915819de0fb62e10f/1478006852784/H%C3%A4r-kan-du-l%C3%A4sa-hela-id%C3%A9programmet.pdf. Läst 26 juli 2021. ”Centerpartiets liberalism är social, decentralistisk och grön.” 
  117. ^ ”Om oss – Föreningen Heimdal”. http://heimdal.nu/om-foreningen-heimdal/. Läst 26 november 2021. 
  118. ^ Konservativa Förbundet 10 år. 2021. https://konservativaforbundet.se/wp-content/uploads/2021/11/KF-10-a%CC%8Ar.pdf. 
  119. ^ LEDARE: Oikos – den nya tankesmedjan”. Svenska Dagbladet. 3 februari 2020. ISSN 1101-2412. https://www.svd.se/oikos--den-nya-tankesmedjan. Läst 14 april 2021. 
  120. ^ ”DAN KORN: Därför vill jag vara en del av tankesmedjan Oikos”. www.expressen.se. https://www.expressen.se/kultur/darfor-vill-jag-vara-en-del-av-tankesmedjan-oikos/. Läst 14 april 2021. 
  121. ^ Erixon, Dick (3 februari 2020). ”Nu startar en konservativ tankesmedja”. Samtiden. https://samtiden.nu/2020/02/nu-startar-en-konservativ-tankesmedja/. Läst 29 maj 2021. 
  122. ^ Oikos – den nya tankesmedjan”. Svenska Dagbladet. 3 februari 2020. ISSN 1101-2412. https://www.svd.se/oikos--den-nya-tankesmedjan. Läst 29 maj 2021. 
  123. ^ ”Riks - YouTube”. www.youtube.com. https://www.youtube.com/c/Riksstudios/about. Läst 10 augusti 2022. 
  124. ^ ”RojF”. RojF. https://www.rojf.se/. Läst 26 november 2021. 
  125. ^ ”Nyfiken på personlighet | Karolinska Institutet”. ki.se. https://ki.se/forskning/nyfiken-pa-personlighet. Läst 23 april 2021. 
  126. ^ [a b] Gerber, Alan S., et al. ”Personality and Political Attitudes: Relationships across Issue Domains and Political Contexts.” The American Political Science Review, vol. 104, no. 1, 2010, pp. 111–33. JSTOR, doi:10.1017/S0003055410000031
  127. ^ Sweetser, Kaye D. ”Partisan Personality: The Psychological Differences Between Democrats and Republicans, and Independents Somewhere in Between.” American Behavioral Scientist, vol. 58, no. 9, pp. 1183–94. doi:10.1177/0002764213506215
  128. ^ Fatke, Matthias. ”Personality Traits and Political Ideology: A First Global Assessment.” Political Psychology, vol. 38, no. 5, pp. 881–99. doi:10.1111/pops.12347
  129. ^ ”samvetsgrann - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/ordbok/svensk/samvetsgrann. Läst 23 april 2021. 
  130. ^ Bakker, Bert N., et al. ”Personality Traits and Party Identification over Time.” European Journal of Political Research; Oxford, vol. 54, no. 2, May 2015, pp. 197–215. ProQuest, doi:10.1111/1475-6765.12070
  131. ^ Gerber, Alan S., et al. ”Personality and the Strength and Direction of Partisan Identification.” Political Behavior; New York, vol. 34, no. 4, Dec. 2012, pp. 653–88. ProQuest, doi:10.1007/s11109-011-9178-5
  132. ^ Costa, P. T. & McCrae, R. R. (1992). NEO personality Inventory professional manual. Odessa, FL: Psychological Assessment Resources.
  133. ^ Hirsh, Jacob B.; DeYoung, Colin G.; Xu, Xiaowen; Peterson, Jordan B. (2010-05-01). ”Compassionate Liberals and Polite Conservatives: Associations of Agreeableness With Political Ideology and Moral Values” (på engelska). Personality and Social Psychology Bulletin 36 (5): sid. 655–664. doi:10.1177/0146167210366854. ISSN 0146-1672. https://doi.org/10.1177/0146167210366854. Läst 23 april 2021. 
  134. ^ Peterson, Jordan B. (2021). Beyond Order : 12 More Rules for Life. sid. 331–332. ISBN 978-0-241-40763-9. OCLC 1226323644. https://www.worldcat.org/oclc/1226323644. Läst 23 april 2021 
  135. ^ Graham, Jesse; Haidt, Jonathan; Nosek, Brian A.: ”Liberals and Conservatives rely on different sets of moral foundations”, Journal of personality and social psychology, vol. 96 (2009), s. 1029–1046, länk.
  136. ^ ”Jonathan Haidt explains our contentious culture”, TV-program (Public Square Media, Inc., Lebanon), publicerat 2012-02-03, länk.
  137. ^ Haidt, Jonathan (2013). The Righteous Mind: Why Good People are Divided by Politics and Religion. Penguin Books, New York, s. 109, 143 och 292.

Externa länkar