Litteraturvetenskap är en vetenskap som omfattar litteraturhistoria, litteraturkritik, litteraturteori och litteraturvetenskapliga metoder. Det är den vetenskap som studerar litterära texter och hur de kommer till, utformas, sprids, mottas, verkar och värderas.[1] I Sverige finns ett universitetsämne med samma namn, där forskningen huvudsakligen kretsar kring svensk och skandinavisk litteratur. Därutöver finns litteraturvetenskapen vid universiteten företrädd även inom de flesta av de så kallade språkämnena, engelska, tyska (jämför germanistik), spanska, ryska, etc.
Olika tankar om vad litteratur är och hur den ska värderas förekom tidigt i Grekland. Aristoteles Om diktkonsten, även kallad Poetiken, är det verk som först ger en systematisk översikt över litteraturen. Den handlar om tragedin och till viss del eposet och kom att bli mycket betydelsefull senare, främst under renässansen. Litteraturen är enligt Aristoteles en återgivning av verkligheten, en mimesis, som vinklas utifrån författarens avsikter. Till skillnad från historieskrivning behöver därför litteratur inte vara sann utan bara sannolik. Om tragedin skriver Aristoteles att den ska väcka skräck och medkänsla och åstadkomma en rening, en katarsis. Senare har de tre enheterna handling, tid och rum tillskrivits Poetiken, men den berör bara handlingens enhet. Theofrastos, en av Aristoteles lärjungar, ägnade sig åt stilistik och kom fram till tre stilnivåer: hög, låg och måttfull stil, som man använt sig av inom stilistik in på 1900-talet.
Under hellenismen blev Alexandria centrum för studier av litteratur. I staden växte det fram såväl textkritik som kanonbildning. Aischylos, Sofokles och Euripides utropades nu som de stora tragediförfattarna. Man började bland annat kritisera Homeros mänskliga gudaskildringar som omoraliska. Imitation blev allt viktigare under hellenismen, författarna försökte på så sätt likna och överträffa de kanoniserade verken. Romerska författare eftersträvade att överglänsa grekiska original på latin. Genreindelningen var strikt, när man skulle skriva valde man först en genre och försökte sedan tävla med de författare som ansågs vara de främsta inom genren. Imitationstanken kom senare att upptas under renässansen.
Under renässansen återupptogs ämnet och blev mer historiskt inriktat. Under romantiken fördjupades det historiska intresset. Med positivismens började man alltmer se på psykologiska och biografiska aspekter av litteratur. Kring sekelskiftet utvecklades komparativ litteraturforskning som studerade förhållandet mellan olika kulturers litteratur, verkens relation till varandra, etc. Under efterkrigstiden tillkom ett stort antal inriktningar och den teoretiska basen för vetenskapen växte enormt. Bland annat tillkom litteratursociologi och litteraturdidaktik.
Det finns en rad olika sätt att analysera litteratur:
| ||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
