Mariana Koskull | |
Född | Henrietta Mariana Charlotta Koskull 19 februari 1785[1][2][3] Växjö[1], Sverige |
---|---|
Död | 30 mars 1841[1][2][4] (56 år) Stockholm[1] |
Begravd | Solna kyrkogård[5] |
Medborgare i | Sverige |
Sysselsättning | Hovdam[4] |
Föräldrar | Gustaf Fredrik Koskull |
Släktingar | Gustaf Adolf Koskull (syskon) Constance Koskull (syskon) |
Redigera Wikidata |
Henrietta Mariana "Marianne" Charlotta Koskull, född 19 februari 1785 i Växjö, död 30 mars 1841 i Stockholm, var en svensk friherrinna och kammarfröken. Hon blev känd som den utpekade mätressen till Karl XIII och till Karl XIV Johan.[6] Som sådan utövade hon också ett visst inflytande vid hovet.
I Hedvig Elisabet Charlottas dagbok beskrivs Koskull som högt bildad och behaglig och med ett i grunden gott hjärta, men också som fåfäng och intrigant.
Mariana (eller Marianne som hon kallas i vissa källor) var ett av åtta barn till friherre Gustaf Fredrik Koskull (1751–1813) och Anna Charlotta Gjelstrup (1758–1815). Hon var syster till Constance Koskull, målaren Ulrika Vilhelmina Koskull, generalmajor Gustaf Adolf Koskull och kabinettskammarherren Claes Ulric Koskull. Familjen var fattig och hennes syster Constance blev av ekonomiska skäl bortgift med John Hall den yngre, från vilken hon skilde sig efter hans konkurs 1811.[7]
Koskull blev 1809 hovfröken, och därefter kammarfröken, hos drottning Charlotta. Vid hovet var hon en av de ledande figurerna i sällskapslivet och omtalad för sin bildning och musikalitet. Hon spelade harpa, kunde sjunga[8] och innehade ofta huvudrollen i hovets amatörteater.
Mariana Koskull har utpekats som älskarinna till både Karl XIII och till Karl XIV Johan. I båda fallen är historikerna oeniga om hon verkligen hade denna roll, eller bara försökte göra sken av det. De är också oense om ifall hon fick ett barn tillsammans med den sistnämnda.
Koskull ska ha låtit avmåla sig som musikens musa, och placerade denna bild i en tavla vars baksida var ett porträtt av en spåkvinna. Tavlan hängdes i Karl XIII:s förrum. Enligt Magnus Jacob Crusenstolpe var detta ett sätt att kommunicera med kronprinsen: då tavlan var vänd med spåkvinnan framåt, var det ett tecken på att hon skulle tillbringa dagen med kungen, och då den var vänd med musan framåt, var dagen vikt för kronprinsen.
Vad gäller Karl XIII, skrev drottningen i sin berömda dagbok i juni 1815, då hon gav en sammanfattning av Koskulls relation till Karl XIII, Karl Johan och prins Oscar, att Karl XIII betedde sig som hennes älskare utan att verkligen kunna vara det:
Karl Johan troddes ha inlett ett förhållande med Koskull efter sin makas avresa 1811, även om han var verkligt förälskad i hennes kusin, Aurora Wilhelmina Brahe. Karl Johan ska ha försökt dölja förbindelsen, medan Mariana Koskull i stället underblåste ryktet. Förhållandet tycks ha varat i fyra år innan det blev allmänt känt, och Hedvig Elisabet Charlottas dagbok nämner i maj 1815:
I januari 1816 troddes Karl Johans ovilja inför sin makas återkomst från Paris ha att göra med hans förhållande med Koskull, och då nämns också att detta förhållande troddes ha pågått i fem år:
I juni 1815 troddes Mariana Koskull en tid ha ersatts av sin kusin Aurora Brahe:
Koskull ska ha använt sitt inflytande för att rekommendera utnämningar till ämbeten för släktingar och vänner. Hon ansågs ha missbrukat sitt inflytande över Karl Johan för att få sin bror, Gustaf Adolf Koskull, som då var ogillad på grund av sitt utsvävande privatliv, utnämnd till kaptenlöjtnant vid Livdrabanterna. Hennes utnämningsverksamhet nämns i januari 1817, då det påpekas att grevinnan Aurora Brahe och Koskull var en av två kvinnor som Karl Johan hade kommit närmast: "Den andra, grevinnan Brahes kusin fröken Koskull däremot har mycken espri, är högt bildad, ytterst behaglig, har alla möjliga talanger men är fåfäng och gruvligt intrigant. För varje dag framträdde allt mer hennes begär att visa i hur hög grad hon åtnjuter kronprinsens gunst [...] Fröken Koskull är ivrig att rekomendera än den ene, än den andra. Möjligen sker det ibland av välvilja, ty hon har i grunden ett gott hjärta, men även för att visa sin makt. Så skedde tydligen, då hennes broder baron Gustaf Koskull utnämndes till löjtnant vid Livdrabantkåren."[9] Gustaf Koskull ska också ha varit illa sedd av sina släktingar, paret Brahe, på grund av sin utsvävande livsstil.
En anekdot berättades som illustration för Koskulls inflytande i utnämningsfrågor för protegéer: "För vart år som gick blev Carl XIII allt slöare och mer apatisk. Han presiderade visserligen i konseljen, men satt vanligen och sov. En kyrkoherdeutnämning föredrogs. Namnet på pastoratet väckte honom. »Nej vänta. Det där skulle Marianne Koskull ha.» Han trevade i fickan, fick tag i lappen hon stuckit dit och hennes protegé fick det feta gället."[10] Johan Christopher Toll ska ha uppvaktat Koskull för hennes inflytandes skull, men också för att hon var släkt med Aurora Wilhelmina Koskull, som genom giftermål var släkt med Karl Johans gunstling Magnus Brahe.[11]
Under åren efter änkedrottning Charlottas död 1818 och drottning Desiderias och Josefina av Leuchtenbergs ankomst till Sverige 1823, förekom det nästan inget hovliv i Sverige, då prinsessan Sofia Albertina föredrog ett tillbakadraget liv på sin egendom och Karl Johan hade dragit in på hovlivet till ett minimum och enligt samtida beskrivningar levde som "en rik privatman" och föredrog att umgås med Mariana Koskull.[12] När Koskulls syster Constance Koskull skulle presenteras vid hovet väckte det stora protester på grund av dennas "skandalösa" privatliv och alla adelskvinnor som ombads sköta presentationen simulerade sjukdom tills statsfrun Ruuth slutligen utförde hovpresentationen varpå hon ”straxt derpå dånade”.[12]
Vid drottning Desiderias återkomst till Sverige 1823 utnämndes Koskull till hennes kammarfröken.[12] Efter 1823 omtalas förhållandet mellan Koskull och Karl Johan inte så mycket. Mariana Koskull gifte sig aldrig.