NSDAP:s partiflagga från 1920, och från 1933 även Nazitysklands flagga, har blivit nazismens mest framträdande symbol.
Nationalsocialism (tyskaNationalsozialismus), även nazism, är en fascistiskideologi[1][2][3] som i grunden har föreställningen om att det egna folket och nationen som kollektiv har ett högre värde i förhållande till den enskilde individen.[4][5] Den nazistiska uppfattningen av folket eller "rasen" vilar på en rasistisk grund där vissa "människoraser" är överlägsna andra. Den "ariska rasen" och de germanska folken sågs som högst stående i rashierarkin. "Fienderasen" var de så kallade untermenschen (undermänniskorna), som ofta kallades "massorna från öst", vilket främst innefattade judar, slaver, polacker och romer, men även handikappade och homosexuella.[6][4] De "raser" och individer som beskrivs som avvikande och onormala anses vara fiender till nationen och folket.[7] Nazisterna rationaliserade med rasbiologi och socialdarwinism att tyskarna hade en biologisk rätt att eliminera och förslava de underlägsna.[8][9] I praktiken omsattes det till en krigsmaskin med sikte på Östeuropa, Generalplan Ost, för att krossa "jude-bolsjevikerna" och för att utöka tyskarnas lebensraum.[10][6]
I sin praktiska politiska utformning bygger åskådningen på ledarprincipen vilken genomförs i en stark centralstat där det främsta uttrycket för folket är dess ledare.[4][11] Nazisterna avvisade demokrati och parlamentarism.[8] I sin ekonomiska politik ansåg sig nazisterna som antikapitalistiska och antisocialistiska. De ville nationalisera stora företag och ena Tyskland i en "folkgemenskap" där tillhörigheten till det tyska folket stod över religion, ideologi och klasstillhörighet.[12]
Ledaren i den nationalsocialistiska och fascistiska ideologin
Ledarprincipen (führerprincipen) var ideologins centrala grundsats. Den högsta ledningen och makten inom staten låg hos en person – ledaren – som hade hela ansvaret och folket var hans följe. Folkviljan ansågs komma bättre till sin rätt i en ledarstat än i en demokrati och en ledarstat representerade den sanna folkstyrelsen. I ledarstaten behövdes inga fria meningsbrytningar, val eller majoritetsbeslut. Ledaren framställdes som ett uttryck för folkviljan och folkets ande, folksjälen, förkroppsligades hos ledaren.
Ledarstaten hade en strängt hierarkisk uppbyggnad som var baserat på ett enpartisystem och stödd bland annat av en intensiv, likriktad propaganda, censur och hemlig polis. Till sin hjälp hade den högste ledaren en utvald elit bestående av en rad andra ledare som var och en ansvarade för sitt eget speciella område. Den politiska ledningen gjorde i praktiken anspråk på totalt herravälde över alla samhällslivets förhållanden, och ledaren blev föremål för en nästan religiös dyrkan.
I likhet med Tysklands Führer kallades i de fascistiska länderna ledaren i Italien (Mussolini) Duce, i Spanien (Franco) Caudillo och i Rumänien (Antonescu) Conducator.[17][18]
Nazismens framväxt
Ett österrikiskt vykort från 1919 föreställande "dolkstötslegenden" som anklagade judarna för att ha orsakat Tysklands nederlag i första världskriget.
Nazismen växte fram under den tyska Weimarrepubliken, den redan från början problemfyllda demokratin som startade efter kejsar Wilhelm II:s abdikation och flykt till Holland i november 1918 och den kort därpå följande freden efter första världskriget. I Versaillesfreden i juni 1919 mellan de i kriget allierade staterna och Tyskland ålades Tyskland att betala stora skadestånd i pengar och materiel till segermakterna,Tysklands armé reducerades starkt och man fick även lämna ifrån sig stora och viktiga landområden. Dessutom tvingades Tyskland att ta på sig hela skulden för kriget.
Efterkrigstyskland drabbades av en hårt ansträngd ekonomi och en hyperinflation vilket gjorde att landet inte kunde betala krigsskadeståndet enligt fredsavtalet. Fransmännen och belgarna accepterade inte att inbetalningarna uteblev och besatte därför 1923 hela Ruhrområdet för att själva ta ut skadeståndet. Ur denna situation växte missnöjesgrupper fram i hela Tyskland, alltifrån revolutionära bolsjeviker till högerinriktade friskyttar bestående av före detta militärer. Ur denna mångfald bildades DAP (senare NSDAP, det Nationalsocialistiska Tyska Arbetarepartiet) i en ölkällare i München. Vid ett ölkällarmöte hos "Tyska Arbetarpartiet" (DAP) 1919 blev Adolf Hitler så irriterad över en person som tyckte att Bayern skulle lämna Tyskland, att han höll ett glödande försvarstal. Partiledaren Karl Harrer blev imponerad och erbjöd Hitler en plats i partiet.[19] Hitler blev därefter snabbt partiets viktigaste person. Under en tid i fängelse skrev han boken "Mein Kampf" som kom ut med del I år 1925 och del II år 1926.
Ledning och organisation
NSDAP hade en hierarkisk, men också ofta tvådelad ledning på många poster. Denna uppdelning fanns på många poster på hög och mellannivå – till exempel hade krigsmakten (Wehrmacht) fram till december 1941 fältmarskalk Walter von Brauchitsch som överbefälhavare medan krigsmaktens överkommando OKW (Oberkommando der Wehrmacht) hade fältmarskalk Wilhelm Keitel som chef. Även Hitlers ställföreträdare som Führer, Martin Bormann, fick konkurrera med riksmarskalk Hermann Göring och Reichsführer-SS Heinrich Himmler om att vara ledarens andreman. Systemet gav Adolf Hitler möjlighet att styra genom att söndra. Så var fallet vid utrensningen av Ernst Röhm och hans organisation SA (Sturmabteilung) som i hög grad hjälpt Hitler under NSDAP:s tid som marginellt oppositionsparti (1924–1930). Under De långa knivarnas natt mördades Röhm och SA neutraliserades genom att beordras "ta semester".
Som motpol till krigsmakten instiftades Waffen-SS. För att ytterligare få missbelåtna officerare att inte fullt ut veta vilka som var högsta officerare fick SS ett helt separat tjänstegradssystem där till exempel general i Wehrmacht motsvarade Obergruppenführer inom Waffen-SS (och överste (Oberst) motsvarade Standartenführer inom Waffen-SS).
Hitlers mål liknade den marxist-leninistiska läran, nämligen att man ville nå folket, arbetarna. Detta skulle dock inte vara ett internationellt världsomfattande mål, utan hela det tyska folket skulle samlas för att därefter kunna expandera sitt livsrum (Lebensraum), det vill säga territorium. Hitler önskade att denna expansion helt och hållet skulle riktas österut. Det var främst de nordslaviska folken som Tyskland skulle erövra till en del och kolonisera och förslava i andra hand. Polen och Sovjetunionen var de länder som Hitler hade i åtanke.
I Österrike och bland Tjeckoslovakiens tyskar fanns redan före Hitler nationalsocialistiska partier. Efter nazisternas makttillträde i Tyskland understöddes de från detta land men förbjöds och upplöstes.
Även Holland och Danmark hade sina nationalsocialistiska partier. Under andra världskriget samarbetade de med tyskarna. I Norge hette motsvarande organisation Nasjonal samling.
Under kriget visade sig de tyska ockupationsherrarna mycket olika gentemot de länder och folk som Tyskland hade besegrat. Bäst behandling fick Danmark och Nederländerna men även i Belgien och Frankrike behandlades folken avsevärt anständigare än de i norr och öster. Respektive ockuperat land eller område var dock starkt beroende av den lokale protektorns syn på saker och ting.
I Norge hade tyskarna hjälp av förrädaren Vidkun Quisling och den åldrade författaren Knut Hamsuns försök att tala med Hitler om situationen i Norge. Norges "protektor" Josef Terboven var avsevärt hårdare än sin motsvarighet i Danmark, Werner Best. Best önskade samarbete med den erövrade nationen och lät till och med danskarna hålla folketingsval. Före krigets stora vändpunkt, slaget vid Stalingrad, märktes varken den tyska ockupationsmakten eller motståndsrörelsen i någon högre grad, medan Terboven fängslade och avrättade norrmän efter behag redan från ockupationens inledning den 9 april 1940. I Tjeckien, eller Böhmen och Mähren som nazisterna kallade landet sedan Sudetområdet införlivats med Tyskland, och i Slovakien där ett nazistiskt kontrollerat "självstyre" införts, hade tyskarna ett ambitiöst program för att "förtyska" den mest ariska delen av Böhmen och Mährens befolkning. Böhmen och Mähren stod sålunda inte med bland de områden som skulle förintas eller förslavas. Men protektorn Reinhard Heydrichs hårda metoder (som vida överskred protektorn över "Restpolen", generalguvernatet Warchau (Warschawa), Hans Frank) gjorde honom personligen extremt fruktad och hatad.
Nazismen och fascismen
Frågan om likheter och skillnaderna mellan den italienska fascismen och den tyska nazismen är invecklad och omtvistad. Enligt den traditionella synen från historievetenskapen är nazism och fascism två distinkta ideologier med olika egenskaper och utmärkande drag. En annan syn är att det finns en allmän fascistisk ideologi, inom vilken både den italienska fascismen och den tyska nationalsocialismen (tillsammans med andra fascistiska rörelser i t.ex. Rumänien) ryms.[20] Enligt idén om en gemensam fascistisk ideologi så kretsar fascismen i sin kärna runt en radikal ultranationalism som sätter nationen och folket före alla andra politiska mål, samt runt en idé om nationens återfödelse. Ultranationalismen kan yttra sig på olika sätt och olika fascistiska rörelser kan ha olika förståelser av vad "nationens återfödelse" ska medföra, samtidigt som de har ett gemensamt ideologiskt ursprung.[21]
Till skillnad från den italienska fascismen var antisemitismen en mycket viktig fråga för nazismen. Bland andra skillnader märks frånvaron av en nazistisk motsvarighet till fascismens stora råd, vilket avsatte Mussolini efter förlusten av Sicilien sommaren 1943. Italien var dessutom en monarki under hela den fascistiska epoken. En folkomröstning strax efter kriget förvandlade med mycket knapp marginal efterkrigsitalien till en republik. I det fascistiska Spanien restaurerades också den 1930 avskaffade monarkin år 1943, även om kronprinsen inte skulle få bli kung förrän efter Francos död.
Det fanns också en brett proletärt inslag i nazismen, och projekt som att lösa massarbetslösheten stod högt på nazismens program. Den tyska infrastrukturen förbättrades kraftigt efter maktövertagandet, till exempel genom byggande av motorvägar och expresståg. Med hot om förstatligande ställdes omfattande krav på näringslivet att tillmötesgå de politiska kraven. På ungefär samma sätt fungerade dagstidningscensuren. Vänstertidningar förbjöds tidigt, de egna som Völkischer Beobachter styrdes direkt av propagandadepartementet, liksom radion och den gryende televisionen. Den borgerliga pressen fick skriva ungefär som förut, men skulle de allmänna orderna inte följas fick tidningsredaktionerna snabbt besök av partifunktionärer eller Gestapo.
I Mein kampf avslöjar Hitler dock inte några djupare tankar om allians med sin forna fiende från första världskriget, som nu erövrat tysktalande delar av alperna (Sydtyrolen). Inte heller tycks Hitler se upp till den italienske kollegan Mussolini (som inlett sin politiska bana som renodlad socialist). Det är vad som går att utläsa ur Hitlers tankar under sin tid i fängelse 1924–1925. Det var först senare, när nazismen blivit stadsbärande diktatur i Tyskland och alla eventuella hot blivit undanröjda sommaren 1934 som Hitler började fundera över allierade inför det revanschistiska krig han planerade som Italien kom fram som en eventuell militär allierad.
Medan antisemitismen var en av den tyska nazismens mest bärande punkter, så var antisemitism åtminstone inte till en början i fokus för den italienska fascismen. I takt med att påtryckningarna från det tyska nazistpartiet blev starkare så växte sig antisemitismen i Italien också starkare. Det var först 1938 som antijudiska lagar antogs i Italien och fram till 1938 kunde judar även gå med i det italienska fascistpartiet.[22] Nazismen hade även en tydligt proletär sida som saknas inom fascismen. Tyska folket (ej judar) skulle få arbete och mat. Allmänfolkliga projekt som bil till alla genom Volkswagen och gigantiska hotellkomplex vid östersjökusten är exempel på detta, även om kriget och det ty livsrummet stod högre upp på agendan. Motsvarande saknades inom den italienska fascismen.
Fascismen lät också marknaden få styra ekonomin medan den nazistiska ekonomin inte gick ihop. Nazisterna lät rika direktörer slippa diverse nationaliseringsprojekt mot att de löd order från det nazistiska partiet, NSDAP. Ekonomin i det nazistiska Tyskland sköttes som en kommandoekonomi. Hitler personligen avskydde all form av ekonomi. Behövde till exempel flottan fyra nya slagskepp fick de privatägda varven producera dem till det pris NSDAP fastslog. Många nationalekonomer har hävdat att Tyskland som stat skulle ha gått i konkurs om inte andra världskriget brutit ut. Nazisterna tycktes aldrig drabbas av ekonomiska problem ens mot slutet av kriget då landet ödelades – förstörda dammar och fabriker byggdes ofta upp förbluffande snabbt igen. Vid krigsslutet var dock staten bankrutt och överbelånad trots systematisk och storskalig plundring av erövrade länder och dess befolkningar (vilket även inbegrep miljontals slavarbetare). Ekonomin slutade då helt att fungera och tyskarna gick till stor del över till byteshandel fram till dess att D-Marken infördes – i praktiken en devalvering med 90 %.
Ytterligare en avgörande skillnad mot både den italienska och spanska fascismen var att de spanska fascisterna var förespråkare för monarki och de italienska behöll den. Så var fallet inte alls i Nazityskland. Där behövdes enbart "der Führer", ledaren Adolf Hitler. Och även om till exempel Julius Streicher i Nürnberg under mellankrigstidens första år umgicks med ungefär samma tankar och idéer som Adolf Hitler hade knappast nazismen blivit vad den blev utan just Adolf Hitler.
Inom den internationella vetenskapliga forskningen används idag benämningen 'fascism' som en övergripande term för den grupp av extremnationalistiska rörelser som uppstod i många av mellankrigstidens europeiska länder och de idékomplex som dessa konkretiserade i politisk form, i Italien under namnet fascism och i Tyskland under namnet nationalsocialism. Vissa åtskillnader kan dock göras: Den italienska fascismen kom aldrig att bli fullt teoretiskt utbildad medan däremot nazistiska tänkare gav ut en rad ideologiska skrifter av större tyngd. En annan skillnad gäller definitionen av staten; fascisterna ansåg staten, som en delvis metafysisk företeelse, vara det grundläggande för all politik, för nazisterna var det "folkstaten" som intog denna plats. Folket definierades här i första hand i en raslig dimension; Adolf Hitler skrev i Mein Kampf: "Sålunda är en folkstats högsta uppgift att göra allt för bevara de ursprungliga raselement vilka ger upphov till kultur."[källa behövs] För nazisterna var således tanken om "blodet och jorden" (Blut und Boden) central liksom idén om "folkgemenskapen" (Volksgemeinschaft), något som i sin tur krävde "livsrum" (Lebensraum). Angreppet på Sovjetunionen 1941 sågs därför av nazisterna som ett raskrig.
Den rörelse Hitler hade anslutit sig till 1919 hade sina ideologiska rötter i den så kallade völkisch-nationalismen och antisemitismen samt i reaktionen efter Tysklands sammanbrott och nederlag i första världskriget; några av nazisternas mest framträdande medlemmar (inklusive partigrundaren Anton Drexler), som Gottfried Feder, Alfred Rosenberg och Rudolf Hess hade alla bakgrund i högerradikala kretsar (se Deutsche Vaterlandspartei respektive Thulesällskapet). Till rörelsen anslöt sig också medlemmar från de paramilitära frikårer (Freikorps) som sattes upp i samband med de tyska kommunistiska och socialistiska revolutionsförsöken 1918–1919, som exempelvis Ehrhardt-brigaden. Dessa utgjorde därefter också stommen i partiets så kallade stormavdelning, SA.
Ideologi
Nazismen var inte en monolitisk rörelse, utan snarare en kombination av flera ideologier och grupper som enades i sin frustration över Versaillesfördraget och vad som ansågs vara en judisk/kommunistisk konspiration för att förödmjuka Tyskland. Även utan nazismen anses det dock ha varit mest en tidsfråga innan den tredje stora uppgörelsen mellan Tyskland och Frankrike skulle äga rum. Med "den första uppgörelsen" avses fransk-preussiska kriget 1870–71 som startades av den franske kejsaren Napoleon III, men som Preussen, Hessen med flera tyskspråkiga stater vann, och som utmynnade i Tysklands enande.
NSDAP beskrev sig självt som ett proletärt nationalistiskt parti, och vid tiden anklagade konservativa opponenter såsom en organisation för industriella arbetsgivare partiet för att vara "totalitärt, terroristiskt, konspiratoriskt och socialistiskt."[23]
Begreppet "nationalsocialism" har även använts på andra håll i Europa, men då med helt eller till stor del andra förtecken än vad det tyska NSDAP och Adolf Hitler stod för, med undantag för de nazistpartier som dök upp i främst Skandinavien efter NSDAP:s extrema valframgång 1930. Ett exempel är den svenske statsvetaren och politikern Rudolf Kjellén som redan i början av 1900-talet använde uttrycket nationalsocialism, men då bara som motsats till internationalen. Ett annat exempel är det redan 1897 bildade tjeckiska nazistiska partiet som fanns kvar ännu under mellankrigstiden i det då oberoende Tjeckoslovakien. Det var ett radikalt vänsterparti och hade ingenting mer än namnet gemensamt med sådana partier som nu betecknas som nazistiska.[27]
I nazistpartiets, hela tiden oförändrade, partiprogram från 1920 – de 25 punkterna – återkom två teman: dels motståndet mot Versaillesfreden, dels nationalismen. De främsta punkterna på programmet var kraven om upprättandet av ett nytt Stor-Tyskland (punkt 1), fredsfördragens upphävande och Tyskland likställighet med andra nationer (punkt 2) samt krav på land och jord (punkt 3). I programmet omdefinierade nazisterna även medborgarskapsbegreppet – medborgare, eller "folkkamrat", kunde endast den vara som var av "tyskt blod" (punkt 4), och man konstaterade explicit att ingen jude därför kunde vara folkkamrat. Man yrkade vidare på att den romerska rätten, som ansågs tjäna den "materialistiska världsordningen", skulle avskaffas till förmån för en så kallad allmän tysk folkrätt (punkt 19). Beträffade religionens plats i samhället sade man sig eftersträva frihet för alla trosbekännelser, men bara så länge dessa inte stod i strid med den "germanska rasens sedlighets- och moralkänsla", och man propagerade för en "positiv kristendom" som skulle bekämpa den "judisk-materialistiska andan", i enlighet med grundsatsen: Allmännytta före egennytta (punkt 24). I partiprogrammets sista punkt förordade nazisterna en starkare central regeringsmakt, som skulle ges "obetingad auktoritet", samt bildandet av en ny "stånds- och yrkeskammare" det vill säga en folkrepresentation byggd på korporativa principer.
Nazisterna var även, i synnerhet under de så kallade kampåren på 1920-talet, uttalat antikapitalistiska och den ”socialism” som återfanns i partiets namn utvecklades också på det ekonomiska området. Så krävde 25-punktsprogrammet "brytandet av ränteslaveriet" (punkt 11), förstatligandet av truster, det vill säga marknadsdominerande företagsgrupper, (punkt 13, jfr. USA:s antitrustlagstiftning från samma tid) samt, för skapandet och upprätthållandet av en "sund medelklass", "kommunalisering av större varuhus", och "deras uthyrande på billiga villkor till småföretagare", som skulle gynnas vid leveranser till staten, delstaterna och kommunerna (punkt 16). Nazisterna sade sig också vilja ha del av vinsterna i storföretagen (punkt 14), men efter det nazistiska maktövertagandet 1933 slöt realpolitikern Hitler, som värnade rätten till privategendom, en överenskommelse med ägarna till de tyska storföretagen, som i nazismen såg en motvikt till kommunismen. Dessa ställde sig bakom det kommande nazistiska maktövertagandet och i gengäld upphörde allt tal om förstatligande från Hitlers sida. Den efterföljande nazistiska ekonomiska politiken fördes också till stora delar enligt marknadsliberala principer, om än med betydande regleringar och statlig kontroll – "en totalitär form av kapitalism", som det benämnts av den amerikanske ekonomihistorikern Dudley Dillard.[28] 1933 hade även den tyska arbetarrörelsens fackföreningar avskaffats. Istället sammanfördes arbetsgivare och arbetstagare i den så kallade Arbetsfronten (Deutsche Arbeitsfront), under statens ledning. Detta var en del av nazisternas korporativa strävanden för att övervinna den socialistiska (marxistiska) klasskampen, bland annat utvecklad av Hitler i ”Mein Kampf”.[29] 1934 timade "de långa knivarnas natt" då Hitler definitivt gjorde upp med partiets vänsterfalang, företrädd av sådana som den "socialrevolutionäre"[30] Gregor Strasser, anhängare av den korporativa staten (Körperschaftstaat)[31], och Ernst Röhm, och dennes krav på en kommande "andra revolution". Partiets ekonomisk-politiske talesman i riksdagen sedan 1924, Gottfried Feder (författare till punkt 11), avpolletterades likaså 1936, och förlorade hela sitt inflytande.
På det sociala området ville nazisterna – enligt 1920 års partiprogram – se en "storslagen utbyggnad av åldringsvården" (punkt 15), detsamma gällde utbildningsväsendet (punkt 20), och man ivrade för "folkhälsans höjande genom skydd åt mödrar och barn" och stöd åt alla föreningar, som ägnade sig åt "fysisk ungdomsfostran" (punkt 21). Nazisternas socialpolitik var emellertid inte generellt inriktad utan grundades huvudsakligen på frivillighet och välgörenhet, till exempel i form av den så kallade Vinterhjälpen (Winterhilfswerk) – "gärningens socialism", som det kallades – och ekonomiska bidrag kunde endast tillkomma "värdiga" och "ärftligt friska personer" som uppfyllde nazismens politiska, sociala och rasmässiga kriterier.[32] Ett system som historikern Peter Englund omtalat som "en groteskt förvrängd skrattspegelversion av välfärdsstaten /.../ en där kravet på arbete åt alla förvandlats till lagstadgad arbetsplikt för alla, en där De Förtjänta, De Sunda, De Starka, De Rätta, dras in i en trygg och nära Volksgemeinschaft, styrt av en allsmäktig stat, en stat som skyddar och vårdar de egna med ena handen samtidigt som den andra handen motar iväg De Udda, De Främmande, De Andra".[33] Rashygienen, eutanasin (aktiv dödshjälp) och de många förintelselägren under andra världskriget (den "slutgiltiga lösningen av judefrågan" med mera) bör i detta sammanhang också uppmärksammas. Den "nordiska rasens" ledaranspråk krävde, enligt nazisterna, de mindervärdigas och "blodsblandningarnas" utrensning, i enlighet med, vad de benämnde, "naturens aristokratiska lag"[34] (jfr. socialdarwinism)
Statlig planering och totalitarism är vad nazismen eller nazismen har gemensamt med exempelvis stalinism[källa behövs], och i likhet med det fascistiska Italien genomförde och använde sig nazisterna av planekonomiska lösningar[35]; nämnas kan framför allt 1936 års fyraårsplan för den tyska rustningsindustrin. (Denna ekonomiska modell är mest känd för sin extrema variant under stalinismen i Sovjetunionen.[36]) Nazisternas antikapitalism och grundläggande syn på ekonomi kom väl till uttryck i Hitlers ”Mein Kampf”, när denne talade om Tysklands ekonomiska utveckling och den ”skadliga” industrialisering den gett upphov till – bondeståndets försvagning, storstadsproletariatets framväxt et cetera. (”folkkroppens sjukdomar”)[37]:
”
I samma mån som det ekonomiska livet började behärska staten blev penningen den gud, som alla måste tjäna och för vilken alla måste buga sig. /.../ En verkligt svår urartning vidtog. /.../ Hans Majestät Kejsaren begick ett misstag, när han drog i synnerhet adeln inom det nya finanskapitalets trollkrets. Visserligen måste man räkna honom till godo, att tyvärr ej ens självaste Bismarck i detta avseende insett den hotande faran. Därmed hade de ideella dygderna i praktiken trätt tillbaka för penningvärdet, ty det var klart, att när man väl en gång slagit in på den vägen, svärds- och bördsadeln inom kort måste träda tillbaka för börsadeln. Penningoperationer har större utsikt att lyckas än fältslag. Det var inte något särskilt lockande för den verklige hjälten eller statsmannen att bli beroende av förste bäste bankjude. /.../ Men även ur en rent rasbiologisk synpunkt var en dylik utveckling djupt bedrövlig: adeln förlorade alltmer rasförutsättningen för sin existens, och för en stor del hade snarare beteckningen 'oadel' varit på sin plats. Ett svårt tecken på ekonomiskt förfall var det långsamma upphörandet av den personliga äganderätten och den successiva övergången av hela näringslivet i aktiebolagens ägo.[38]
„
Rasteori
Diskussionen om nazism
I boken Ideologier (2002) skriver statsvetaren Stig-Björn Ljunggren: "Så fort nazismen diskuteras brukar borgerliga och socialister tvista om var dessa läror egentligen hör hemma. Adolf Hitler går runt som Svarta Maja i det ideologiska pratet. Här finns nog inget "rätt" svar, utan det handlar om en bedömningsfråga. Kanske är det så, att nazismen är en blandideologi. Den upptar såväl konservativa som socialistiska idéer."[39] (Själv betecknar Ljunggren Hitler som en "revolutionär – ett slags konservativ radikal" och "visionär på traditionens grund".[40])
Den norske statsvetaren Öyvind Österud har pekat på att det tyska nazistpartiet i sitt uppbyggnadsskede var "småborgerligt och antimodernistiskt" och innehade en betydande "tvetydighet i förhållande till traditionell auktoritet". Det ville "återupprätta en traditionell idyll, mot upprivande konflikter och klasskamp, men ersatte samtidigt traditionella eliter med ett nytt karismatiskt ledarskap, blev aggressivt krigsdyrkande i maktposition, och använde våldsmedel mot inre fiender" och "löftet om att återupprätta en balanserad förindustriell samhällsordning blev aggressivt antidemokratiskt".[41]
Den amerikanske sociologen Seymour M. Lipset har å sin sida, efter konstaterandet av de fascistiska partiernas förankring i den lägre medelklassen talat om "centrum-extremism" (Centre extremism).[42] Israelen Zeev Sternhell, som främst studerat den franska fascismen, i Ni droite, Ni gauche (1983; 'Varken höger eller vänster'), har talat om det revolutionära centrumet – fascismen som revolutionär i sitt förkastande av den parlamentariska demokratin, men samtidigt centruminriktad i försöken att finna en medelväg mellan kapitalism och kommunism. En organisk nationalism kombinerad med en form av "antimarxistisk socialism", i motsatsställning till såväl liberalism som marxism och demokrati.[43]
Amerikanen och fascismforskaren Roderick Stackelberg påminner i sin Hitler's Germany (1999) att kärnan i all socialism utgörs av egalitarismen, jämlikhetssträvandena. Dessa är och har alltid varit en av den politiska vänstern främsta paroller, alltifrån franska revolutionens och jakobinernas dagar (jfr. 1789 års idéer). De egalitära principerna om jämlikhet och alla människors lika värde förkastades däremot helt av nazisterna, med sin rasism, som tvärtom var högst antiegalitära och antiindividualistiska i sina värderingar. Stackelberg menar därför att om höger-vänsterskalan (som just uppstod ur det franska konventet och dess deputerades inbördes placering) över huvud taget ska ha någon relevans så måste fascismen/nazismen per definition placeras längst till höger på denna skala.[44] Han hävdar likaledes att man heller inte "kan förklara fascismen om man misslyckas med att inplacera denna rörelse i sin historiska kontext av de europeiska konservativas långa kamp mot demokratin, både i sin liberala och socialistiska variant".[45]
I Sverige utkom redan 1936 den dåvarande socialdemokraten, senare liberalen, publicisten och DN-redaktören Herbert Tingsten med boken Nazismens och fascismens idéer, vilka han menade var extrema former av konservatism.) Tingsten påpekade bland annat, apropå den nazistiska användningen av socialistbegreppet, att "många tyska politiker som före 1933 bekämpade socialismen och arbetade för konservativa idéer, använde utan att ha ändrat sina åsikter de nazistiska formuleringarna. De upptäckte, att de i själva verket sedan länge hyllat den 'sanna socialismen'".[46] Han hänvisade vidare i sitt arbete till den tyska nazismens (och italienska fascismens) sociala ursprung och de sociala klassers intressen de faktiskt tjänade. Han fann att de var borgerliga skikt som fört fram nazismen till seger, och att det var borgerligheten som vann på den politik som de facto fördes. I marxistisk mening är socialismen dessutom något som i första hand påverkar produktionsordningen i ett samhälle. I det nazistiska samhället var det inte så att arbetsgivare och kapitalägare missgynnades, tvärtom vann de på regimskiftet. De behövde ju inte längre frukta stridsåtgärder från fria fackföreningar. Dessutom var nazisterna klart uttalade antimarxister, marxismen, som enligt dem, var grundbulten i den förhatliga så kallade judiska bolsjevismen.
Efter Tysklands angrepp på Sovjetunionen den 22 juni 1941, ett angrepp som bröt det avtal om non-aggression som de båda staterna ingått i augusti 1939 (Molotov-Ribbentroppakten) förutspådde den dåvarande justitieministern Karl Gustaf Westman i sin dagbok, den 25 juni 1941: "Det är självklart att Tyskland i vårt land kommer att betraktas inte som motsatt demokratierna utan som motsatt Ryssland."[källa behövs] det vill säga att nazismen inte skulle sättas som folkstyrets motpol utan liksom ett högerparti kommunismens. Nationalekonomen, österrikaren F. A. Hayek, som i England 1944 utkom med skriften Vägen till träldom, där han för övrigt vände sig till "socialister i alla partier" och propagerade mot socialismen, planhushållningen och välfärdsstaten, som han associerade med hitlerväldet,[47], var av den uppfattningen att nazismen i likhet med kommunismen hade en gemensam värdegrund i kollektivismen.[1]
Nazismen var heller inte monarkistisk eller samhällsbevarande (i borgerlig mening), som den traditionella konservatismen kännetecknades av, men heller ej republikansk, och med den så kallade führerprincipen förenades nazismen med klassisk absolutism, och efter maktövertagandet 1933 manifesterade nazisterna (vid ceremonin i Potsdam) kontinuiteten med det tidigare wilhelminska kejsardömet, grundlagt på den brandenburg-preussiska militärstaten – "förebilden till och kärnan i det nya riket"[48], som Hitler skrev i Mein Kampf. I Nazityskland utsattes även Fredrik II (den store”) för en formlig kult av den nazistiska propagandan, och efter andra världskriget menade många att nazismen hade sina förklaringar i den preussiska mentaliteten; militarismen, ämbetsmanna- och polismentaliteten, kombinationen av arrogans såväl som underdånighet. En amerikansk publikation, utgiven i Tyskland efter krigsslutet hävdade till och med att "utan den preussiska paradmarschen inget SA, utan de långa karlarna inget SS, utan gatloppet inga koncentrationsläger".[49]
Den socialism nazisterna talade om är vad som i modern nationalism kallas nationell solidaritet. Adolf Hitler beskrev socialisten som "var och en, som inte känner något högre mål än sitt folks väl". Joseph Goebbels beskrev socialismen som "folkgemenskap eller kamratskap". Wilhelm Frick skrev att "socialism är oavlåtligt förverkligande av en inre hållning, som ej begär något för det egna jaget och är beredd att göra allt för folket". En annan ledande nazist sade att socialismen inte är en produktionsordning, utan en sedlig förpliktelse. Se även citatet nedan under rubriken "Förhållandet till socialism".
Med anledning av utgivningen av Heléne Lööws bok Nazismen i Sverige 1924–1979 (Ordfront 2004) kritiserade recensenten i Svenska Dagbladet, historikern och före detta Clarté-ordföranden Håkan Arvidsson, Lööws analys av nazismens ideologi, och framhöll att nazismen inte endast var "rasistisk, antisemitisk och nationell. Den var ju märkligt nog också socialistisk och antiborgerlig. "I diskussionen av rörelsens karaktär har jag ofta tyckt att denna sida hos rörelsen kommit i skymundan." [2] Uppfattningen av nazismen som socialistisk korresponderar bland annat med dess idémässiga motstånd mot den internationella kapitalismen (eller med nazistisk vokabulär: "internationella judekapitalet") det vill säga det ekonomisk-politiska system som vid 1700-talets slut inledde moderniseringsprocessen: industrialiseringen; liberaliseringen; materialiseringen; demokratiseringen; den patriarkala norm- och samhällsstrukturens nivellering. Den ultrakonservativa reaktionen mot denna process – "fascismens första fas" som forskaren Ernst Nolte kallat den – och som alltifrån 1900-talets början företräddes av den yttersta högern (jfr. tyska Alldeutscher Verband franska Action française, svenska unghögern och så vidare), blev även en av grundvalarna för nazismen. Någon entydig och av alla omfattande definition av det nazistiska tankegodset låter sig därför svårligen göras.
En plausibel förklaring till begreppsförvirringen torde dock delvis stå att söka i sammanblandningen mellan utopisk socialism respektive marxism, och den i Tyskland under 1800-talets sista decennier utvecklades katedersocialismen (även ibland "statssocialismen"), med den nationalistiske ekonomen Adolph Wagner som framträdande apologet. Denna riktning präglades av en påtaglig antiliberalism och den betonade istället statens roll, samtidigt som den, i samhällsbevarande syfte, ivrade för sociala reformer, som ett sätt att stävja den socialistiska arbetarrörelsens klasskamp. Den kom att få avsevärt inflytande under Otto von Bismarcks tid som rikskansler 1871–90, under uppbyggnaden av det så kallade sociala kungadömet (sic!); så kunde till exempel den högborgerlige Bismarck hävda att det tyska kejsardömet var i behov av "ännu mer socialism" samtidigt som han med repression bekämpade socialdemokratin. Senare, under 1900-talet, kom nazisterna att beteckna Adolph Wagner (vid sidan av de tyska konservativa 1800-talsekonomerna Adam Müller och Friedrich List) som en av sina ekonomiska lärors föregångsmän.[50] Den tyske historikern Hans-Ulrich Wehler har, i sin Das Deutsche Kaiserreich 1871–1918 (1973), sett 1930-talets nazistiska politik som ett "resultat av djupt rotade kontinuiteter i just denna historia".[51] Frågan om Tysklands Sonderweg mellan demokrati, socialism och kapitalism och har flitigt diskuterats i Tyskland, inte minst under den så kallade historikerstriden i slutet på 1980-talet, då med just nämnde Wehler och Ernst Nolte som huvuddeltagare.
Efter första världskriget förekom i Tyskland vid sidan av nazismen andra högerextrema och radikalkonservativa strömningar (jfr. "den konservativa revolutionen"), som bland annat uttrycktes genom kulturhistorikern Arthur Moeller van den Bruck, som 1923 skev om ett kommande tredje rike i Das dritte Reich, och filosofen Oswald Spengler. Dessa förespråkande en särskild antimaterialistisk och idealistisk "tysk socialism" – till skillnad från den, vad man ansåg, engelska socialismen (Karl Marx levde och verkade i London). Denna "socialism" skulle vara jämförbar med traditionell tysk konservatism.[3] De tysksocialistiska strömningar korresponderade även med den nazistiska rörelsen; 1922 anslöts just ett sådant tysksocialistiskt parti, Deutsch-Sozialistischen Partei till NSDAP[52], och 1936 förklarade Hitler, i det officiella partiorganet Völkischer Beobachter, att han var "den mest konservative revolutionären i världen".[53]
Förhållandet till liberalism
I Stig-Björn Ljunggrens inledning till 1992 års svenska upplaga av "Mein Kampf" (volym 1 och 2) skriver han under spörsmålet "Var Hitler höger eller vänster?" bland annat följande efter att först konstaterat att nazismen var en blandning av olika ideologier:
”
Men vi kan också notera att det finns dem som tycker sig hitta en del liberala värderingar i nazismen. Rasernas kamp som Hitler talade om, påminner om tankarna hos den liberala inriktning som brukar kallas "socialdarwinism" och som förkunnar att den bäst anpassade överlever, inte bara bland djuren utan också bland företag och samhällen – och raserna skulle Hitler tillägga
Utöver Hitler själv fanns ett fåtal nazistiska "ideologiska tänkare". Den mest utpräglade av dessa var Alfred Rosenberg, som i övrigt tillhörde NSDAP:s högsta skikt och dömdes till döden och avrättades i Nürnberg i oktober 1946.
Han skrev i sin bok Der Mythus des 20. Jahrhunderts från 1930 (Det tjugonde århundradets myt, där tjugonde århundradet avser 1900-talet.)
”
Liberalismen lärde frihet, näringsfrihet, frihandel, parlamentarism, kvinnoemancipation, människans likhet, könens jämställdhet och så vidare – den syndade mot naturlagar. Den tyska tanken fordrar idag, då den gamla feminiserade världen håller på att störta samman: auktoritet, typbildande kraft, restriktivitet, disciplin, autarki (självförsörjande), skydd för raskaraktären samt erkännande av könens eviga polaritet.
„
– Alfred Rosenberg, Nazismen i dokument, bokförlaget Prisma, 1965
Förhållandet till socialism
Det svenska uppslagsverket Nationalencyklopedin skriver att nazismen inledningsvis hade "ambitioner att förverkliga en statssocialism på nationell basis".[54] I mångt och mycket betydde detta övergripande statlig planering av de ekonomiska angelägenheterna snarare än exempelvis fattigdomsbekämpning. I kontrast till den samtida socialismen var nazismen en specifikt tysk nationell politisk teori, det fanns alltså inte som hos socialismen en proletär internationalism.[55] Nationalencyklopedin skriver vidare om nationalsocialism att "Nazismen hyllade ledaren, uttryckt i en långtgående kult av "der Führer" Adolf Hitler, partiet, rörelsen, folket och kamratskapet. Gemenskap, självförverkligande, kampberedskap och offervilja var högt värderade egenskaper. Nazismen tog även avstånd från individualism, kapitalism samt liberala rättigheter och värderingar." Gregor Strasser och Otto Strasser och deras följare strasseristerna har ansetts tillhöra partiets vänsterfalang.[55] Joseph Goebbels, en av Hitlers närmaste män[56], har också räknats till partiets vänsterflygel. I en debatt om nazism 1925 argumenterade Goebbels för att vägen till nationell frigörelse först måste gå genom socialism.[källa behövs] Han hävdade vid det tillfället att Hitler var på god väg att ansluta sig till den föreställningen.[57] År 1926 upprördes Goebbels av Hitlers karakterisering av socialism som "en judisk skapelse", hans deklarering att Sovjetunionen måste krossas samt Hitlers försäkran att privat egendom inte skulle exproprieras av den nazistiska regeringen.[58]
Nazisternas partipamflett från 1920 har setts som uttryck för en form av socialism.[59] Men något nazistiskt politiskt program i egentlig mening har aldrig existerat. I pamfletten fanns bland annat krav på nationalisering av förenade företag (truster), kommunalisering av storvaruhus, avskaffande av inkomster "som förvärvats utan arbete och möda" samt en lag om expropriation av privat mark för allmännyttiga ändamål.[59]
Den liberale nationalekonomen Friedrich von Hayek menar i sin bok "Vägen till träldom" att kommunismen och nazismen har ett gemensamt ursprung, och argumenterar för att övergripande statlig planering påverkar de demokratiska fri- och rättigheterna negativt. Sovjetunionen och Kominterns officiella ståndpunkt var å andra sidan att nazism och fascism var en kapitalistisk reaktion på leninismens framgångar.
Adolf Hitler har uttalat:
”
Demokratin har lagt världen i ruiner och nu vill ni utsträcka den till den ekonomiska sfären. Det skulle vara slutet på den tyska hushållningen. Kapitalisterna har arbetat sig upp genom sin duglighet och de har rätt att leda, därför att de har särat sig från mängden och enbart det bevisar, att de är av högre ras. Nu vill ni, att ett odugligt regeringsråd eller arbetarråd, som inte begriper någonting, ska ha sitt ord med i laget. Ingen som leder industriföretag skulle tolerera det.
„
– Adolf Hitler, från Alan Bullock: "Hitler – en studie i tyranni", bokförlaget Prisma, 1978
Ovanstående citat visar att Hitler var emot avskaffandet av privat ägande. Andra ser nazism som antikapitalistisk[59] och framhåller att det privata näringslivet i Nazityskland var underordnat den nationella planhushållningen.[60][61][62]
Arv från bolsjevism
Bolsjevikerna, som tog makten i Ryssland genom oktoberrevolution 1917, har lämnat ett tungt bidrag till 1900-talets politiska metoder: enpartistaten, den allsmäktiga politiska polisen och det moderna koncentrationslägret.[63] Det senare skiljer sig från sina föregångare genom att det var permanent, riktat mot en inre fiende och fyllde en ekonomisk funktion för makthavarna.[64]
I München skapades 1919 organisationen Aufbau Vereinigung, en förening i vilken vita emigranter (flyktingar från Sovjetunionen) och nationalistiska (völkisch) tyskar ingick [65] Organisationen syftade till en rekonstruktion av Östeuropa och ville störta bolsjevikerna, återupprätta tsardömet, störta den demokratiska regimen i Tyskland samt bekämpa den internationella judendomen, som enligt Aufbaus konspiratoriska teori hotade att erövra välden och enligt vilken judiskt kapital och bolsjevikerna stod i maskopi. Hitler kom att mellan 1920 och 1923 nära samarbeta med Aufbau och därutöver förelåg det också en viss personalunion mellan Aufbau och nazistpartiet.[66] Aufbau var dock inte anti-slaviskt och även Hitler, som ännu inte hade fullt utvecklat sin tankar om behovet av tyskt Lebensraum, ansåg att Ryssland/Östeuropa och Tyskland hade gemensamma intressen, stödde Aufbau och fick i sin tur finansiellt stöd.[67]
Aufbau, som inte bara var antibolsjevikiskt utan också våldsamt antisemitiskt kom att påverka nazistpartier ideologiskt och taktiskt. Ledande personer i Aufbau beundrade bolsjevikernas centralisering och militarisering.[68] Hitler, som hyste gängse socialistiska åsikter [69] så sent som 1919,[70] och hos vilken man före 1919 har svårt att påvisa antisemitiska uttalande [71]
, kom att utveckla sin föreställning om judisk bolsjevism mycket genom denna organisation, som också bibringade [72] honom uppfattningen att Sovjetunionen var en judisk diktatur.[73]
Nazistisk nationalism
Nazism har starka inslag av nationalism. Inom nationalsocialistisk nationalism kopplar man samman nation, etnicitet och politiskt styrelseskick under parollen; ett land, ett folk, en ledare (Ein Reich, ein Volk, ein Führer). Nationalsocialistisk nationalism bygger även på socialdarwinism och hävdar att de olika nationerna bör kriga med varandra för att avgöra vilket folk som ska överleva.
Viktiga inslag i den tyska nazistiska politiken
Lebensraum: Punkt 3 i tjugofempunktsprogrammet "Wir fordern Land und Boden (Kolonien) zur Ernährung unseres Volkes und Ansiedlung unseres Bevölkerungsüberschusses." – Rätten för Tyskland att expandera på andra staters bekostnad, främst i öster.
Heim ins Reich – Rätten för Tyskland att inkorporera alla tysktalande områden med Tyska riket (punkt 1 i programmet).
Antisemitism; medborgarskap endast till personer med tysk etnicitet; inga medborgerliga rättigheter åt judar (punkt 4 i programmet)
Den tyska nazismens obestridde ledare och stora förgrundsgestalt var Adolf Hitler, född i Österrike och tysk medborgare först 1932. I sin bok Mein Kampf, 1925, redogör Hitler för sin syn på de mänskliga raserna. Han tolkar historien som en kamp mellan raserna där det är arierna (ett något dunkelt begrepp som mer eller mindre sammanfaller med den vita rasen; judar är dock definitionsmässigt uteslutna), vars kärna utgörs av den nordiska rasen, som är överlägsna alla andra folk och utgör det enda verkligt kulturframbringande elementet i mänsklighetens historia. Den nazistiska rasläran utvecklades vidare av ett antal rasbiologer till den rasistiska ideologi som tillämpades under andra världskriget.
Vidare kallar Hitler i Mein Kampf humanitet för ”en blandning av dumhet, feghet och inbilskhet”. Han deklarerar att demokratin måste ”avlägsnas och störtas”, kallar riksdagen för ”ett av mänsklighetens värsta förfallssymptom” och säger att "ett skamligare gunstlingsvälde än den demokratiska republikens, har aldrig existerat i tysk historia".[74] Hitler föraktade majoritetsbeslut och hyllade ”ledarskapsprincipen”, det vill säga den ledare som hade styrka nog att ta makten hade också rätt att härska över dem som betraktades som svaga.[75]
Den tyska nazismen var mycket starkt influerad av de revanschistiska strömningar som fanns i landet efter Versaillesfreden. Freden ansågs vara höggradigt orättvis, och det tyska nationalsocialistiska partiet ville ha upprättelse -"rättvisa åt det tyska folket". Nazisterna krävde även livsutrymme och rätten att expandera även utöver en justering av vad Versaillesfreden kunde åstadkomma. Mycket av tänkandet kan härledas till völkischrörelsen och till vetenskapliga uppfattningar under 1920-talet och 1930-talet, särskilt socialdarwinismen men även den nya geopolitiken, grundad av Rudolf Kjellén, med dess tankar om "livsrum".
I Tyskland hämtades inspiration från fascismen i Italien. Hitlers uppror i München1923 (även kallad ölhallskuppen) var avsedd att följas av en marsch mot Berlin, varigenom Tysklands dåvarande regering skulle störtas, precis som Mussolini tidigare hade hotat att göra i Italien. Men där Mussolini hade lyckats, misslyckades Hitler emellertid, och det skulle dröja ytterligare ett decennium innan han kom till makten. Tre år före kuppförsöket i München bildades det tyska nazistpartiet (NSDAP).
Från kuppförsöket i München till makttillträdet tio år senare ökade medlemsantalet till nästan 900 000 medlemmar. Denna period kallades av nazisterna själva i deras historieskrivning för kampfasen.
Genombrottet i Tyskland och nazismens offer
Partiets medlemskår började på allvar att växa efter 1926 som en effekt av den ökande ekonomiska instabiliteten i landet. Jordbrukarbefolkningen fick en stark betoning av att vara ryggraden i den "tyska folkstammen". Men det var 1930, då den ekonomiska depressionen utbröt, som NSDAP fick sitt stora genombrott.
Det nationalsocialistiska partiet växte från 18,3 procent av rösterna 1930 till 37,3 procent av rösterna i valet den 31 juli 1932. Arbetslösheten låg då på 30 procent och var därmed den högst noterade arbetslösheten i världen. I ett nyval den 6 november 1932 gick nazistpartiet tillbaka till 33,1 procent. Den 30 januari 1933 bjöd högerpartierna in nazisterna till regeringssamarbete och Hitler utsågs till rikskansler. Den 5 mars hölls så ytterligare ett val. Trots en mycket omfattande förföljelse av kommunister och socialdemokrater inför valet lyckades Hitler inte få egen majoritet. Valresultatet stannade vid 43,9 procent. Arton dagar senare, den 23 mars, röstade den tyska riksdagen i stället igenom en lag som gav den nationalsocialistiska regeringen hela den lagstiftande makten. Röstsiffrorna var 441 mot 94. Samtliga borgerliga partier, inklusive liberalerna röstade för. De 94 var alla socialdemokrater. Kommunisterna hade då redan häktats.
Hitlers maktutövning utvecklades till en totalitär sådan. Den nazistiska kontrollen över alla delar av samhället var mycket omfattande. Andra politiska partier, oppositionella samt den judiska befolkningen utsattes för skoningslösa förföljelser och utrotning. Det välutbyggda systemet av förintelseläger, koncentrationsläger och arbetsläger fungerade som ett effektivt sätt att avrätta och avskilja individer och grupper som av regimen ansågs ej önskvärda. Dessa kunde vara homosexuella[76], transpersoner[77], personer med fysisk eller intellektuell funktionsnedsättning, politiska motståndare, religiösa minoriteter som Jehovas vittnen, eller etniska minoriteter som slaver, judar och romer. Den industriella och systematiska förintelsen är exceptionell och oöverträffad i hela mänsklighetens historia.
Sedan nazisterna suttit vid makten sex år bröt andra världskriget ut, ett krig som slutade med Tysklands villkorslösa kapitulation. Sedan dess har nazismen såväl som alla dess symboler med mera varit förbjudna i Tyskland.
Trots ideologiskt motstånd mot kommunismen kunde Hitler ingå ett icke-aggressions-, vänskaps- och handelsavtal med Sovjetunionen (se Molotov-Ribbentroppakten) som gällde för åren 1939–1941, och höll ryggen fri för Tyskland under invasionen av Polen och Västeuropa. Det finns även uppgifter om samarbete mellan NKVD och Gestapo, bland annat 7 december1939 med ett sammanträde i polska Zakopane med mål att utrota polsk motståndsrörelse.[78][79] Ett annat exempel på samarbete är när NKVD överlämnade den tyska kommunisten Margarete Buber-Neumann till Gestapo 1940.[80]
Sammanfattningsvis utrotades ca 6 miljoner judar (67 % av den judiska befolkningen i de ockuperade länderna och Tyskland) samt flera miljoner från andra grupper – romer, kommunister, socialister, Jehovas vittnen, slaver, motståndsmän, homosexuella med mera och folk från de ockuperade områdena.
Nazismen i andra länder
Japanska damer hyllar Hitlerjugend 1938
Inspirerade av idéerna från Tyskland och de tyska nazisternas politiska framgångar bildades nazistpartier och nazistinfluerade partier i många andra länder, främst i Europa. Detta skedde redan på 1920-talet. Se även svensk nazism.
Efter en stark nedgång efter andra världskrigets slut har under vissa perioder så kallad "nynazism" blivit starkare i många länder, särskilt i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Även Ryssland, ett land vars folk klassats som rasmässigt i genomsnitt lägre stående (ryska barn som uppvisade "nordiska" rasegenskaper var dock avsedda för germanisering i tyska internatskolor) av de tyska nazisterna, har i dag nynazistiska rörelser. Även i USA, ett land som under andra världskriget bekämpade det då naziststyrda Tyskland, förekommer nynazistiska rörelser.
^ [ab] Gumkowkski, Leszczynski, Janusz, Kazimierz (1961). Poland under Nazi Occupation. sid. 9,10,11. https://archive.org/details/PolandUnderNaziOccupation/page/n5/mode/2up. Läst 2 september 2023. ”The Slavic territories lying to the east of Germany were particularly enticing as the Nazis considered their primarily Slavic inhabitants to be subhuman (Untermensch). The Nazis rationalized that the Germans, being a super human (bermenschlich) race, had a biological right to displace, eliminate and enslave inferiors”
^Fritzsche, Peter. 1998. Germans into Nazis. Cambridge, Mass.: Harvard University Press.
^Kele, Max H. (1972). Nazis and Workers: National Socialist Appeals to German Labor, 1919–1933. Chapel Hill: The University of North Carolina Press.
^Payne, Stanley G. 1995. A History of Fascism, 1914–45. Madison, WI: University of Wisconsin Press.
^Eatwell, Roger. 1996. “On Defining the ‘Fascist Minimum,’ the Centrality of Ideology,” Journal of Political Ideologies 1(3): 303–19. Eatwell, Roger. 1997. Fascism: A History. New York: Allen Lane.
^Turner, Henry Ashby (1985) (på english). German Big Business and the Rise of Hitler. Oxford University Press. sid. pp. 114. ISBN 0195034929
^Peter Davies and Dereck Lynch. Routledge Companion to Fascism and the Far Right. Routledge 2003. p.103;Friedrich A. Hayek. 1944. The Road to Serfdom. Routledge Press.
^Calvin B. Hoover, "The Paths of Economic Change: Contrasting Tendencies in the Modern World", The American Economic Review, Vol. 25, No. 1, Supplement, Papers and Proceedings of the Forty-seventh Annual Meeting of the American Economic Association. (Mar., 1935), pp. 13-20; Philip Morgan, Fascism in Europe, 1919-1945, New York Tayolor & Francis 2003, p. 168;Friedrich A. Hayek. 1944. The Road to Serfdom. Routledge Press.
^Frank Bealey & others. Elements of Political Science. Edinburgh University Press, 1999, p. 202
.svg)
