| Oscar II | |
|---|---|
| |
| Oscar II i amiralsuniform, ca 1900. Foto av Lars Larsson. | |
| Regeringstid | 18 september 1872–8 december 1907 (35 år och 81 dagar) |
| Kröning | 12 maj 1873 |
| Företrädare | Karl XV |
| Efterträdare | Gustaf V |
| Valspråk | Brödrafolkens väl (till 1905) Sveriges väl (från 1905) |
| Regeringstid | 18 september 1872–7 juni 1905 (32 år och 262 dagar) |
| Kröning | 18 juli 1873 |
| Företrädare | Karl XV |
| Efterträdare | Håkon VII |
| Valspråk | Brödrafolkens väl |
| Gemål | Sofia av Nassau |
| Barn | Gustaf V Oscar Carl Eugen |
| Ätt | Bernadotteska ätten |
| Far | Oscar I |
| Mor | Josefina |
| Född | 21 januari 1829 Stockholms slott, Stockholm, Stockholms län, Sverige
|
| Namnteckning | 
|
| Död | 8 december 1907 (78 år) Stockholms slott, Stockholm, Stockholms län, Sverige
|
| Begravd | 19 december 1907 Riddarholmskyrkan i Stockholm |
| |
| |
Oscar II, Oscar Fredrik, född 21 januari 1829 på Stockholms slott i Stockholm[1], död 8 december 1907 på Stockholms slott[2], var kung av Sverige 1872–1907, kung av Norge 1872–1905, samt hertig av Östergötland. Han var tredje son till Oscar I och Josefina och bror till Karl XV. Oscar gifte sig 1857 med Sofia av Nassau. Han själv använde stavningen Oscar, och efter hans död har stavningspraxis varierat mellan detta och Oskar.[3]
Oscar II var kung under ett skede då Sverige genomgick en period av industrialisering och snabb teknisk utveckling, och då unionen mellan Sverige och Norge försvagades för att slutligen upplösas. Perioden går ibland under beteckningen den oskarianska. Oscar var den tredje av fyra bröder i en syskonskara på fem. Då den äldste brodern, kung Karl XV, saknade tronarvingar (hans ende son hade avlidit i späd ålder 1854 och hans dotter saknade arvsrätt) och mellanbrodern prins Gustaf avlidit 1852, blev det vid Karls bortgång 1872 Oscar som fick ärva tronen.
_%26_Eugenie_of_Sweden_2014.jpg)
Oscar II:s dop skedde den 28 januari 1829 klockan 18.00 i konungens Stånddrabantsal (från 1845 Vita havet). Dopet förrättades av ärkebiskopen Carl von Rosenstein, och vid sidan om honom stod biskopen i Växjö stift Esaias Tegnér, biskopen i Strängnäs stift Pehr Thyselius, ordensbiskopen Johan Olof Wallin samt överhovpredikanten Johan Jacob Hedrén. Vid dopfunten fanns även Erik Gustaf Geijer. Direkt efter dopceremonin saluterades det med 128 kanonskott i två omgångar.[4] Han blev liksom sina syskon uppfostrade under överinseende av grevinnan Christina Ulrika Taube. Under åren 1833–1837 var docenten i praktisk filosofi Christopher Jacob Boström hans lärare.
Oscar utbildade sig till sjöofficer. Han tog officersexamen i juli 1845. Han var därefter verksam inom flottan och slutade som konteramiral. Han skrev inte bara fackböcker i ämnet, som Om skärgårdsflottans debarkeringstrupper och Förslag till exercisreglemente för K. Maj:ts landstigningstrupper, utan även dikter; under signaturen Oscar Fredrik publicerade han 1858 diktcykeln Ur svenska flottans minnen[5]. Han var också inspektör för de svenska militärläroverken.[6] 13 december 1848 utsågs han till förste hedersledamot av Kungliga Vetenskapsakademien. Han var under åren 1865–1872 ordförande i Militärsällskapet i Stockholm.
Under en utlandsresa 1856 besökte han bland annat hovet i Nassau i Tyskland och den 8 oktober samma år tillkännagavs hans förlovning med prinsessan Sofia av Nassau. Paret vigdes i slottet i Biebrichs rotunda den 6 juni 1857.
Den 12 maj 1873 kröntes Oscar II i Storkyrkan i Stockholm och den 18 juli 1873 kröntes Oscar den II i Nidarosdomen i Trondheim, med Jämtlands fältjägarkår (I 23) som hedersvakt.
Militären och politikern Otto Palmstierna skrev om Oscar (II), ett par år innan han blev kung: "Ovanligt lång till växten, smärt och mager; själfullt ansikte och lynne; utrustad med mycken förmåga, som tidigt togs i visst anspråk för saker av vikt, men snart måste ägna sig mera åt vitterhet, konst och musik. Sinnesstyrkan ännu oprövad; blicken riktad framåt."
Oscar hade redan tidigare arbetat i kulisserna, men då endast som Karl XV:s marionett. Inte för att Oscar på något sätt var en vilje- eller kunskapslös man; det finns många skrivningar av honom där han kritiserar sin brors handlande i politiken, speciellt inom utrikespolitiken som var Oscars stora intresse. Oscar II beundrade Tyskland och speciellt Otto von Bismarck mycket. Han arbetade för ett "germanskt, skandinaviskt, italienskt förbund" till vilket också Storbritannien skulle kunna anslutas. Kärnan i utrikespolitiken var och förblev faran från öster. Dessutom var drottningen, Sofia, tyska (av huset Nassau), varför kungafamiljen var nära befryndad med flera tyska furstehus.
Oscar förde fram sina konservativa idéer på alla sätt han kunde och arbetade tämligen hårt för att återvinna den status kungen förlorat mycket av under Karl XV:s tid som regent. Oscar lyckades bara till viss del, monarkens tid som styrande kraft i landet var snart ute, och den parlamentariska demokratin vann terräng i stora delar av Europa. Den stora frågan som väntade på sin lösning var rösträttsfrågan. Efter 1896 års riksdagsval kunde den första socialdemokraten, Hjalmar Branting, ta plats i riksdagen. Under sin trettiofemåriga regeringstid hann Oscar II byta statsminister femton gånger, utrikesminister tio och inte mindre än hundratolv statsråd avverkades. Under sin tid såg kung Oscar många förändringar av statsförvaltningen, två lagberedningar instiftades som genomdrev många förändringar inom lagstiftningen. År 1900 skickades den första juridiska delegationen till Haag för att delta i Permanenta skiljedomstolen i Haag. År 1889 instiftades fem arméfördelningar som skulle tjänstgöra som fredsförband inom den svenska armén. Inom marinen instiftades det 1877 en marinförvaltning. En postsparbanksbyrå instiftades 1883. Föregångaren till dagens SMHI skapades 1873. Statistiska centralbyrån skapades 1886. En gemensam kansler för rikets universitet med före detta statsrådet Pehr von Ehrenheim som chef inrättades. Luleå stift skapades 1904. Domänstyrelsen och Lantbruksstyrelsen inrättades 1882 respektive 1889. Patent- och registreringsverket inrättades 1895. En gemensam överstyrelse för rikets allmänna läroverk inrättades 1904 med F. F. Carlsons son Ernst Carlson som chef.
Oscar II tyckte mycket om att ge gåvor och bidrag, till exempel till olika forskningsprojekt. Adolf Erik Nordenskiöld fick kungliga pengar när han år 1878 skulle ge sig ut på den lyckosamma färden med Vega som sedan skulle leda till att han upptäckte Nordostpassagen. När Nordenskiöld vid återkomsten 1880 ankrade på Stockholms ström väntade kung Oscar II på slottet med en upphöjning av Nordenskiöld till friherrlig värdighet och en frikostig livränta om fyratusen kronor om året.
Oscar levde under den starka övertygelsen att konungen är Guds utsände att styra riket och bör då visas den respekt som tillkommer honom. Markisen Claes Lagergren sade: "Han tyckte om beröm och hängav sig åt illusionen av att den var äkta." Kungen ägnade sig också mycket åt högläsning och orgelspel. Han spelade så gott som dagligen och improviserade gärna. Till det kungliga nöjet hörde också jakt. Prins Wilhelm berättade avslöjande: "Bakom farfar i skärmen satt landets skickligaste skytt, Erik von Eckermann, på grund av sitt yviga skägg kallad Waldteufel". Eckermann sköt så snart kungen avlossat sin bössa och gratulerade Oscar när bytet föll med "Ett vackert skott ers majestät".
Oscar II upptäckte sommarstaden Marstrand redan som 14-åring, då han som sjökadett den 21 augusti 1843 steg iland vid området "Paradiset". Kungen återbesökte därefter Marstrand på sommaren 1887 och varje år därefter, med undantag för åren 1888 och 1892.[7] Under kungens resor med Drott till Marstrand hade han alltid en hovfotograf med sig. Den hovfotograf som följde Oscar II längst och mest var Aron Jonason, kanske mer känd som göteborgsvitsens fader.
Stillbildskameran hade sitt ordentliga genombrott i hovet under Oscar II:s regeringstid, så också filmkameran. Den första filmen med kungligheter spelades in vid Allmänna konst- och industriutställningen i Stockholm 1897. Andra fascinerande uppfinningar som Oscar fick uppleva var den elektriska telegrafen 1853, den första gaslyktan i huvudstaden 1855, samma år Nordens första porträttfrimärke som föreställde Oscar I:s profil. Åren omkring 1880 kom telefonen, det elektriska ljuset, velocipeden och ångspårvagnen. Slottet i Stockholm höll sig med en egen elektricitetsmaskin. Vad telefonen beträffar ansågs det inte riktigt fint att ha telefon. Först 1904 installerades den första telefonen på Stockholms slott. Fler nymodigheter var den moderna luftballongen, kinematografen, automobilen, elektriska tåg och landets första motordrivna buss. Denna togs ur trafik relativt snabbt, troligtvis på grund av det oväsen den förde med sina järnhjul mot stengatorna. Det som ska ha fascinerat kungen allra mest var fonografen och dess ankomst till Sverige 1879. Kungen gjorde flera provinspelningar och tidningarna skrev mycket om det. Priset för denna nyhet var på denna tiden sjuhundra kronor, en rejäl summa år 1879.
Oscar hade liksom sin bror Karl XV ett stort intresse för litteratur och poesi, och 1857 belönades han med en silvermedalj av Svenska Akademien för ett anonymt inlämnat manuskript. Efter detta blev hans verk mindre anonyma, även om han fortfarande tyckte om att lägga sig i den politiska debatten i pressen anonymt, ofta undertecknat O**** eller Oscar Fredrik. Oscar utsåg sig själv till svensk litteraturs överstepräst[källa behövs] i och med sitt trontillträde och han såg till att belöna de författare han tyckte om rikligt med utmärkelser och bidrag. Samtidens store, August Strindberg, och Oscar däremot gick aldrig ihop. Oscar tyckte mycket illa om Strindberg för dennes återkommande kritik och hat mot aristokratin, och Strindberg tyckte mycket illa om etablissemanget över huvud taget. Oscar stormade mot nästan allt som Strindberg skrev, exempelvis Röda rummet (1879), Det nya riket (1882) och Giftas (1884).
Under en vistelse på Franska rivieran hejdade Oscar II ett ekipage med skenande hästar och räddade därmed en mor samt barn från att störta i en avgrund. Hans insats nådde kejsar Napoleon III och Oscar II tilldelades då Franska medaljen för mod och hängivenhet i guld (livräddningsmedaljen). Medaljen bar han alltid, och brukade säga att det var "den enda dekoration jag verkligen förtjänat". Han blev dessutom hederspresident i de franska livräddarnas förening.[8]
Oscar II:s största händelse och nederlag som Sveriges konung torde vara unionsupplösningen 1905. Under delar av unionstiden var det kris på kris i det norska Stortinget och i relationerna mellan svenskt och norskt styre. Den första krisen kom 1821 då Stortinget avskaffade adelskapet i Norge – mot Karl XIV Johans veto. Efter det förekom det mer eller mindre fejder hela tiden. Under 1870-talet började den politiska uppmarschen i Norge. Det brukar heta att fram till omkring 1880 hade det funnits chanser till kompromisser och dellösningar i känsligare frågor, men Oscar II valde att gå sin egen väg och det skapade stor irritation länderna emellan. Drivfjädern i den norska offensiven skulle vara kravet om egen utlandsrepresentation. Norrmännen ansåg att det svenska utrikesstyret inte brydde sig om norska intressen och att de själva kunde föra sin talan bättre än någon annan. Oscar sökte utländskt stöd för sin politik i Norge och kejsar Vilhelm II av Tyskland hade egna intressen i att Norden förblev enat och lugnt. Men Vilhelm II ansåg den svenske kungen obeslutsam och vek, och när kraschen slutligen kom hade han inte bidragit med annat än prat och skyllde allt på "de obeslutsamma punschdrickande svenskarna".
På nyåret 1898 godkände Stortinget för tredje gången lagen om en flagga utan de svenska färgerna. Kungen vägrade att sanktionera lagen, men ett trefaldigt fattat beslut upphävde enligt grundlagen kungens vetorätt. Kungens underskrift på godkännandet av lagen om norska flaggan fick de styrande i Sverige och medlemmarna i kungafamiljen att häpna. En trött Oscar bad om ursäkt och lovade att han aldrig skulle göra något liknande igen.
Den svenska regeringen vacklade och statsminister Boström avgick i april 1905. Tillträdande statsminister Johan Ramstedt var jurist och ämbetsman, och den nya svenska regeringen fick karaktären av en expeditionsministär. Då agerade norrmännen. Den 23 maj 1905 antog Stortinget enhälligt en lag om eget norskt konsulatväsen, och några dagar senare kom Oscars vägran att sanktionera lagen i norskt statsråd. Den norska regeringen lade då ned sina ämbeten. Stortinget förklarade nu att statsrådet skulle inträda i kungens ställe. Onsdagen den 7 juni 1905, klockan 10.35, samlades Stortinget. Norges statsminister Christian Michelsen meddelade att regeringens samtliga medlemmar lagt ned sina ämbeten. Det framlades ett förslag som antogs utan debatt. Förslaget lydde:
| ” | Da Statsraadets samtlige Medlemmer har nedlagt sine Embeder, da Hans Majestæt Kongen har erklært sig ude af Stand til at skaffe Landet en ny Regjering, og da den konstitutionelle Kongemakt saaledes er traadt ud af Virksomhed, bemyndiger Storthinget Medlemmerne af det idag aftrådte Statsraad til indtil videre som den Norske Regjering at udøve den Kongen tillagte Myndighed i Overensstemmelse med Norges Riges Grundlov og gjældende Love – med de Ændringer, som nødvendiggjøres derved, at Foreningen med Sverige under én Konge er opløst som følge af, at Kongen har ophørt at fungere som norsk Konge. | „ |
Oscar II skrev sedan i sina postumt utgivna memoarer att unionsupplösningen:
| ” | har gifvit mitt hjärta ett djupt, ja oläkligt sår. | „ |
Hans hälsa försvagades kort efter detta; 1906 och 1907 började man märka en nedsättning i hans talförmåga. Diagnosen var att kungen led av åderförkalkning i talcentrum. Kungen plågades också mycket av prostatabesvär, och tröttheten ökade markant efterhand. Efter en tid blev han permanent sängliggande med feber. Han avled vid 09.10 på morgonen den 8 december 1907.[2] Iförd amiralsuniform och prydd med serafimerkedja och det blå serafimerbandet låg Oscar II lit de parade i Slottskapellet den 13 december.[9] Begravningen skedde den 19 december och leddes av ärkebiskop Johan August Ekman.[2]
Bouppteckningen efter den avlidne kung Oscar II visade tillgångar på 10 498 917 kronor. Efter avdrag för skulder och vissa testamentariska bestämmelser, återstod 8 767 882 kronor. Av denna summa ärvde änkedrottningen hälften. Den återstående hälften fördelades så att kung Gustaf V först erhöll det så kallade Gallierafideikommisset på 600 000 kronor, avsett för regerande kungar av Bernadotteska ätten. Det resterande delades mellan kung Gustaf och prinsarna Carl, Oscar och Eugen.[10]
| Barn | Född | Gift | Död | Barnbarn | Levnad | |
|---|---|---|---|---|---|---|
| Datum | Maka/Make | |||||
| (1) Kung Gustaf V | 1858 | 1881 | Victoria av Baden | 1950 | Kung Gustaf VI Adolf | 1882-1973 |
| Prins Wilhelm, hertig av Södermanland | 1883-1965 | |||||
| Prins Erik, hertig av Västmanland | 1889-1918 | |||||
| (2) Prins Oscar Bernadotte, greve af Wisborg | 1859 | 1888 | Ebba Munck af Fulkila | 1953 | Grevinnan Maria Bernadotte, sophiasyster | 1889-1974 |
| Greve Carl Bernadotte af Wisborg | 1890-1977 | |||||
| Grevinnan Sophia Fleetwood | 1892-1936 | |||||
| Elsa Cedergren | 1893-1996 | |||||
| Greve Folke Bernadotte af Wisborg | 1895-1948 | |||||
| (3) Prins Carl, hertig av Västergötland | 1861 | 1897 | Ingeborg av Danmark | 1951 | Prinsessan Margaretha, prinsessa av Danmark | 1899-1977 |
| Märtha, kronprinsessa av Norge | 1901-1954 | |||||
| Astrid, drottning av Belgien | 1905-1935 | |||||
| Prins Carl Bernadotte | 1911-2003 | |||||
| (4) Prins Eugen, hertig av Närke | 1865 | ogift | 1947 | |||
Det har förekommit en omfattande ryktesspridning som ger vid handen att kung Oscar med dessa och andra kvinnor fick ett flertal utomäktenskapliga barn,[14] exempelvis med Walfrida von Ehrenclou Bäckström sonen Arthur Bäckström. Florence Stephens uppgav att hon var hans dotter och testamenterade brev från kungen till hennes mor till Bernadottebiblioteket. Dessa omfattas av en av Carl XVI Gustaf förlängd hemligstämpel fram till 2035.[15] Lars O. Lagerqvist har dock helt avfärdat uppgiften om Stephens som Oscars dotter och förklarat den för "en fysisk omöjlighet, såvida kungen inte i hemlighet deltagit i hennes föräldrars långa bröllopsresa".[16]
Riddare och kommendör av Kungl. Maj:ts orden (riddare av Kungliga Serafimerorden) från födseln. Ordens herre och mästare 1872–1907[17]
Kommendör med stora korset av Kungliga Svärdsorden från födseln. Ordens herre och mästare 1872–1907
Kommendör med stora korset av Kungliga Nordstjärneorden från födseln. Ordens herre och mästare 1872–1907
Kommendör med stora korset av Kungliga Vasaorden, 15 juni 1866.[18] Ordens herre och mästare 1872–1907
Riddare av Kungliga Carl XIII:s orden från födseln. Ordens herre och mästare 1872–1907 Konung Oscar II:s jubileumsminnestecken (1897)
Kronprins Gustafs och Kronprinsessan Victorias silverbröllopsmedalj (1906)
Oscar II:s och Sophias Guldbröllopsminnestecken (1907)
Riddare av Norska Lejonorden. Ordens herre och mästare 1904–1905
Storkorset med kedja av Norska Sankt Olavs orden. Ordens herre och mästare 1872–1905
Storkors av Anhaltska Albrekt Björnens husor
Storkors av Badiska Husorden Fidelitas 
Storkors av Badiska Berthold I av Zähringens orden
Storkors med kedja av Bayerska Sankt Hubertusorden
Storkors av Belgiska Leopoldsorden, 1856.
_Ribbon.png){kind=small}
Storkors med kedja av Brasilianska Södra korsets orden
Riddare med kedja av Danska Elefantorden, 1848. 
Dannebrogsmanstecknet
Storkors av Franska Hederslegionen 
Mottagare av Franska Militär-Medaljen 
Mottagare av Franska Räddnings-Medaljen i guld, 23 mars 1862.[19]
Storkors av Grekiska Frälsareorden
Storkors av Hannoverska Guelfer-Orden
Storkors av Kamehameha I:s orden
_-_ribbon_bar.png){kind=small}
Storkors av Hessiska Ludvigorden
Storkors av Hohenzollernska husorden
Riddare av Italienska Annunziataorden
Storkors med kedja av Japanska Chrysantemumorden
Storkors av Luxemburgska Ekkronansorden
Storkors av Mecklenburgska Wendernas kronorden
Storkorset av Monegaskiska Karl den heliges orden
Riddare av Nassauska Gyllene lejonetsorden
Storkors av Nederländska Militärorden av William (Militaire Willems-Orde) 
Storkors av Nederländska Lejonorden
Riddare av Nichani-Imtiazorden 
Första klassen av Osmanié-orden
._Sash.gif){kind=small}
Storkors av Persiska Timsal-Humajunorden
Storkors med kedja av Portugisiska Torn- och svärdsorden 
Storkors av Portugisiska Kristusorden 
Storkors av Portugisiska Avizorden 
Storkors av Portugisiska Jakobs Svärdsorden
Riddare av Preussiska Svarta örns orden 
Storkors av Preussiska Röda örns orden
Storkors av Rumänska Stjärnans orden 
Storkors av Rumänska kronorden
_ribbon.svg){kind=small}
Riddare av Ryska Sankt Andreas orden, 9 juli 1846. 
Riddare av Ryska Sankt Alexander Nevskij-orden _ribbon.svg){kind=small}
Riddare av Ryska Vita örnens orden 
Riddare av första klassen av Sankt Annas orden _ribbon.svg){kind=small}
Riddare av Sankt Stanislausorden
Riddare av Sachsiska Rautenkroneorden
Riddare av Sachsen-Weimarska Vita Falken orden
_-_ribbon_bar.png){kind=small}
Riddare av Serbiska Takovoorden
_ribbon.svg){kind=small}
Riddare av Siamesiska Maha Chakriorden _ribbon.svg){kind=small}
Storkors av Siamesiska Vita elefantensorden
Riddare av Spanska Gyllene skinnets orden, 1881.
Riddare av Storbritanniska Strumpebandsorden, 1881.
Storkors av Ungerska Sankt Stefansorden
Storkors av Venezuelas Bolivarorden
Storkors av Württembergska kronorden
.svg)
Amiral à la suite i Danska flottan (12 december 1872)[20]
Storamiral à la suite i den Kejserliga marinen (1901)
Amiral à la suite i Brittiska flottan (15 juni 1905)[21]
Wikisource har verk av eller om Oscar II.
Wikimedia Commons har media som rör Oscar II.
| |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
