Den här artikeln eller det här avsnittet innehåller inaktuella uppgifter och behöver uppdateras. (2014-09)Motivering: Mycket av innehållet behöver uppdateras, speciellt Nuläget.
Hjälp gärna Wikipedia att åtgärda problemet genom att redigera artikeln eller diskutera saken på diskussionssidan.
1Ramallah är det administrativa centret (de facto-huvudstad) men krav finns på östra Jerusalem[1] som huvudstad för en palestinsk stat.[5] 2 tillkommer judiska bosättare på Västbanken (cirka 250 000 i januari 2006)[källa behövs]
Palestina (arabiska: فلسطين, filastin), formellt Staten Palestina, (arabiska: دولة فلسطين, dawlat filastin) är en stat som genom den palestinska självständighetsförklaringen 15 november 1988 utropades av PLO. Staten är erkänd av 135 av världens 193 suveräna FN-stater samt många internationella organ, inklusive Förenta nationernas generalförsamling, som 2012 röstade för att Palestina som stat skulle få observatörsstatus i FN. PLO utövade inte kontrollen över något territorium vid tiden för självständighetsförklaringen[6] och områdena som tas i anspråk står under israelisk ockupation med enbart en begränsad palestinsk kontroll, bland annat över städer och andra bebodda platser (Area A och B).[7] Dessa områden utgörs av Gazaremsan, Västbanken och Östra Jerusalem.
Area: Gazaremsan 360 km², Västbanken 5 860 km². Total yta är 6 220 km², varav 3,54 procent är vatten.
Landskapet i Gaza är flackt och sandigt, kusten är täckt av sanddyner. Omgivningarna vid Västbanken är huvudsakligen bergiga. Berget Jabel Jermac är den högsta punkten i området. Huvudfloderna är Jordan, Yarmuk, Naher, El-Muqatta och Naher el'Auja.
Klimat
Gaza och Västbanken har medelhavsklimat med heta, torra somrar och en kort regnig och kall vinter. Medeltemperatur och nederbörd varierar mellan de fyra klimatzonerna kustslätten, bergsregionen, Jordandalen och Naqaböknen.
Flora och fauna
Det finns öknar med vildtulpaner, iris och dadelpalmer. Huvudsaklig jordbruksproduktion är oliver, citrusfrukter och grönsaker.
Historia
Områden som Palestinska myndigheten har auktoritet över.
Det finns ingen palestinsk stat, även om palestinska självstyret ibland av praktiska skäl beskrivs som en sådan. Osloavtalet1993 om palestinskt självstyre var tänkt att lägga grunden till en stat, något som ännu inte förverkligats, även om ett antal nationer i Sydamerika erkänt en palestinsk stat inom 1967 års gränser. Självstyret gäller i princip för palestinier på delar av Västbanken, som fortfarande är ockuperad av Israel (Israel ser inte området som ockuperat utan som omtvistat område), och i Gaza, vars status är oklar sedan hösten 2005.
Det finns en provisorisk författning (skriven 2003) och ett styrelseskick med en president (republik), ett folkvaltparlament (lagstiftande rådet) och en regering (”myndigheten”), men regeringen har inte de befogenheter som normalt tillkommer en regering i en självständig stat. Förhandlingarna med Israel sköts till exempel inte av regeringen utan av Palestinska befrielseorganisationen PLO, som även representerar de kanske fyra miljoner palestinier (flyktingar och deras ättlingar) som bor utomlands. Självstyrets presidenter (Yassir Arafat och efter honom Mahmoud Abbas) har hittills också varit ordföranden i PLO.
Senaste valet vann Hamas, men presidenten är fortfarande från al-Fatah, då parlamentet och presidenten väljs separat.
Oslo-avtalet
I 1993 års Oslo-avtal erkände Israel PLO som ”palestinska folkets representant”, medan PLO erkände Israels rätt att existera i fred i enlighet med FN:s säkerhetsråds resolutioner 242 och 338.[8] Som ett resultat av fredsförhandlingarna gav Israel PLO tillstånd att etablera ett tillfälligt administrativt organ, Palestinska myndigheten, som i väntan på en palestinsk suverän regering utövar begränsad kontroll över område A (fullständig kontroll) och B (civil kontroll) av Västbanken, och Gazaremsan.[9][10] Palestinska myndigheten ansvarar under PLO, och PLO står över Palestinska myndigheten.
Palestinska Myndigheten har frånhänt sig allt ansvar för de palestinska flyktingarna vid bildande av en stat, även de som bor i flyktingläger i områdena A och B.[11]
Staten Palestina består av följande institutioner:
Palestinas nationella råd – myndigheten genom vilken PLO 1988 lade grunden till staten Palestina.
PLO:s verkställande utskott – som har regeringsfunktion (vid tiden för deklarationen som exilregering I Alger, Algeriet).[13]
Urskiljning skall göras mellan dessa institutioner och följande (vilka utgör delar av Palestinska myndigheten): Palestinska myndighetens president, Palestinas lagstiftande råd, Palestinska myndighetens kabinett.
Israel ockuperar sedan 1967 de palestinska områden som ligger utanför 1967 år gränslinje (Västbanken och Östra Jerusalem).
I januari 2006 fanns det cirka 250 000 bosättare i de palestinska territorierna, som i Israel ofta kallas "disputed territories" (omtvistade områden) eller bara "Territorierna". Palestinier har svårt att röra sig på områdena då israliska armén har flera hundra vägspärrar inne på området, samt därför att västbanken genomkorsas av vägar som lokalbefolkningen inte har tillåtelse att vistas på.
Efter den så kallade andra Intifadan uppfördes Israels barriär på Västbanken kring de ockuperade områdena. Barriären har dock fått kritik för att den till 80 procent[14] går inne på palestinskt territorium och därmed inte skiljer mellan israeler och palestinier och därigenom skapat en svår situation för de palestinier som bor mellan barriären och den israeliska gränsen.
Barriären har orsakat stora protester bland palestinierna, då den i många fall dragits så att vattenresurser och bördiga jordbruksområden hamnat på den israeliska sidan. Det finns också problem där tillträde till sjukhus, skolor, ålderdomshem och annan samhällsservice hindras av barriären, eller där familjer skiljts åt. Vid några tillfällen har den israeliska Högsta domstolen dömt till palestiniernas fördel och tvingat fram nya dragningar av barriären.
Den internationella domstolen i Haag slog i juni 2004 fast att Israels barriär på ockuperad mark är olaglig och strider mot folkrätten. I samma dom sade man dock att det däremot inte finns några juridiska hinder för Israel att bygga en barriär, eller vidta skyddsåtgärder på gränslinjen eller inne på landets eget territorium. Det är alltså inte hela barriären utan de 80 procent som ligger på ockuperat område, som är illegal.
Hösten 2005 utrymde Israel bosättningarna i Gaza och ungefär 7 000 bosättare evakuerades (samtidigt etablerade sig dock omkring 14 000 nya bosättare på Västbanken). För att en ockupation skall upphöra enligt folkrätten (Genèvekonventionen) skall man även upphöra med den militära kontrollen av ett område. Då Israel av säkerhetsskäl behåller kontrollen av gränserna, gränspassagerna, luftrummet och sjötrafik befinner sig Gaza i ett oklart säkerhetspolitiskt läge.
Inrikespolitisk fråga i Israel
Ockupationen och bosättningarna är en svår inrikespolitisk fråga i Israel, där det finns tre huvudlinjer. Högerpartierna och de nationalreligiösa (där bosättarrörelsen har starkt inflytande) anser att Israel har den historiska/religiösa rätten till alla de palestinska områdena. Bland anhängarna av det nybildade Kadimapartiet finns en vanlig uppfattning att Israel borde försöka behålla Östra Jerusalem och de största bosättningarna och göra barriären till ny gräns, men dra tillbaka andra bosättningar. Det finns också en stark rörelse som anser att Israel borde dra sig tillbaka inom 1967 års gränser.
Men det finns också ekonomiska invändningar mot bosättningarna, då staten idag ger ekonomiska subventioner till dem som flyttar till bosättningar, samtidigt som bosättningarna och ockupationen ses som dålig internationell PR för Israel, och att ockupationen generellt är mycket kostsam.
Svår situation för palestinierna
Den israeliska armén upprätthåller påtagliga inskränkningar gällande palestiniers rörelsefrihet inom de ockuperade områdena. Blockaden av Gazaremsan har orsakat mycket stora humanitära svårigheter. I praktiken hålls Gazaremsans hela befolkning fångna. Hundratals patienter med allvarliga sjukdomstillstånd som krävde behandlingar som inte finns tillgängliga på de lokala sjukhusen, förvägras utresa från Gaza och flera har dött. Studenter kan inte ta sig till sina universitet utanför landet eftersom de inte får lämna Gaza. Den israeliska blockaden hindrar FN-organen att undsätta med bistånd och hjälp. [ifrågasatt uppgift][15]
På Västbanken finns drygt 600 israeliska vägspärrar och avspärrningar som hindrar palestiniernas rörelsefrihet. Israeliska soldater och bosättare som begått allvarliga övergrepp mot palestinier, inklusive rättsstridigt dödande, misshandel och angrepp på egendom, har i de flesta fall åtnjutit straffrihet.
Drygt 8 000 palestinier hålls i israeliska fängelser. Tortyr och misshandel utförs av den israeliska säkerhetstjänsten framför allt under förhören av palestinier som misstänktes för att planera eller vara inblandade i väpnade attacker.[15]
Israeliska bosättares våld mot palestinier utgör ett stort problem, vilket påpekats i rapporter från FN-organ och olika människorättsorganisationer liksom statliga israeliska utredningar.[16] Attacker inträffar regelbundet och har blivit rutin i en del palestiniers vardag. Rapporter konstaterar att bosättarvåldet inte sker slumpartat utan ofta är välplanerat, ideologiskt drivet och med målsättningen att uppnå herravälde över ett visst område. I en del fall har bosättarnas attacker varit så systematiska att palestinier känt sig tvungna att flytta. Bland våldshandlingarna nämns hur bosättare hetsat sina hundar mot kvinnor och barn, misshandel med olika tillhyggen, förgiftning av boskap samt nedbrända olivlundar. I Hebron har omkring 40 procent av lägenheterna och 75 procent av all affärsverksamhet i den gamla stadsdelen, som tidigare var kommersiellt centrum för hela södra Västbanken, övergivits.
Utveckling 2006–2015
Efter den politiska kris, som uppstod därför att omvärlden inte kunnat acceptera den nya regeringen, eftersom Hamas anses vara en terroristorganisation, nåddes i början av september 2006 ett försök till lösning där Hamas och al-Fatah kom att samregera. Israel släppte då de parlamentariker och regeringsmedlemmar som man hade fängslat. President Mahmoud Abbas avbröt försöken att bilda en samlingsregering, då Hamas inte vill acceptera det fredsavtal som skrevs på i och med Färdplan för fred. Läget är spänt och skottlossning i slutet september 2006 mellan Hamas och al-Fatahtrogna där åtta människor dog ökade spänningen. Nya dialoger inleddes, vilket har lett till den så kallade Mecka-deklarationen mellan Hamas och al-Fatah som skrev på i februari 2007. Hamas förbinder sig att respektera internationell lag och avtal som är underskrivna av PLO. Partierna är överens om att en palestinsk stat ska vara Östra Jerusalem, Gazaremsan och Västbanken. Regeringen fördelar 7 ministerposter till Hamas, 6 till al-Fatah och 4 till andra partier och fem till partipolitiskt obunda; de kommer att få tunga poster som utrikes-, inrikes- och finansministerposten. Men ännu är oklart om omvärlden kommer att erkänna regeringen. Hittills har inte så skett och bojkotten mot Palestina fortgår från västvärldens sida ännu, med Norge som enda undantag. Sedan december 2006 har över 100 människor dött i interna strider mellan Hamas och Fatah.
2007, 14 juni – Abbas upplöste regeringen efter regelrätta strider mellan Hamas och al-Fatah. Hamas hade då tagit makten över Gazaremsan medan Västbanken kontrollerades av al-Fatah. Vissa trodde att det kunde bli inbördeskrig, andra ansåg att det redan brutit ut. USA, EU och Israel vill se en interimsregering utan Hamas. Man vill stödja al-Fatah genom se till att biståndet åter kommer till Palestina. Arabsamfundet stödjer tanken med undantag av Libyen.
2007, 15 juni – Abbas gav Salam Fayyad, en respekterad ekonom, förtroende att bilda interimsregering. Salam Fayyad tillhör varken Hamas eller al-Fatah utan partiet Tredje vägen.
2007, juli – Israel släppte 250 medlemmar från al-Fatah för att visa sitt stöd. Man gav också amnesti till Fatahmän som lovade att inte anfalla Israel.
2007 augusti: Israel började förhandla med president Abbas om en palestinsk stat på Västbanken. Det hela stöddes av EU och USA. Palestinska självstyret har inte längre kontroll över Gazaremsan.
Staten Palestina har ett brett erkännande, om än ofta i vaga termer.[20] Stater som inte erkänt Palestina har dock många gånger välkomnat initiativet och erkänner I de flesta fall PLO som det palestinska folkets representant. PLO:s verkställande utskott ska fungera som Palestinas regering i uppdrag av Palestinas nationella råd (Palestinian National Council).[21]Arabförbundet utsåg 28 oktober 1974 i Rabat PLO som den legitima representanten för det palestinska folket och betonade behovet av att och deras rätt att omedelbart etablera en stat.[22]
PLO har haft observatörsstatus i Förenta Nationernasgeneralförsamling sedan 22 november 1974,[23] vilket ger dem rätt att yttra sig i generalförsamlingen men inte att rösta. Efter självständighetsförklaringen gav FN:s generalförsamling officiellt ”erkännande” åt proklamationen och röstade för att ”Palestina” skulle användas som benämning när man hänvisar till PLO.[24] Trots detta beslut deltar inte PLO i FN som Staten Palestinas regering, utan hoppas att inom en snar framtid vara en del av generalförsamlingen i egenskap av representanter för Staten Palestina.[25] Sedan 1998 sitter PLO i FN:s generalförsamling, mitt emellan raden av observatörer och raden av stater utan medlemskap.[26]
Fram till november 2014 har 135 av 193 suveräna FN-stater erkänt Palestina.[27]
Ansökan om FN-medlemskap
Den 23 september 2011 inlämnade den palestinska myndigheten till FN:s generalsekreterare en ansökan om medlemskap i FN för en stat enligt 1967 års gränser med östra Jerusalem som huvudstad.[28] Den 31 oktober 2011 röstade Unesco för att erkänna Palestina som en medlemsstat och detta medlemskap trädde i kraft den 23 november 2011.[29] Den 13 december hissades den palestinska flaggan för första gången vid Unescos högkvarter i Paris.[30]
FN:s generalförsamling gav i november 2012 Palestina status av observatörsstat utan medlemskap Vid omröstningen röstade 138 länder för, 9 röstade nej och 41 avstod.[31]
Palestinierna skapade under sina 25 år av begränsat självbestämmande myndigheter för att krossa oliktänkande och regimkritiker, förföljelser som inkluderar tortyr. Både den Fatah-dominerade Palestine Authority (PA) på Västbanken och Hamas i Gaza har utfört mängder av arresteringar av människor som fredligt protesterat mot myndigheter och ledarskap. Hamas förföljer även PA:s supporters och vice versa. Dessa övergrepp sker med hjälp av lagstiftning som ska motverka "sekterism" och "förolämpning av myndigheter". Säkerhetsstyrkor hotar, misshandlar och torterar intagna. De huvudsakliga myndigheter som bedriver dessa övergrepp är Hamas Internal Security och PA:s Preventive Security. Både PA och Hamas har förföljt journalister.[32][33]
I Palestina finns inga lagar som kriminaliserar våld mot kvinnor i hemmet eller sexuella övergrepp. Av kvinnor som varit gifta utsattes 17,4 procent på Västbanken och 34,8 procent i Gazaremsan för fysiskt våld i hemmet. Om kvinnor vid våldtäkt inte kan bevisa att våld eller hot om våld använts kan den utsatta kvinnan åtalas för otrohet.[34]
Förföljelse av homosexuella
Homosexuella förföljs i Palestina av polismyndigheter och lever under hot eftersom homosexualitet anses strida emot Islams påbud.[35][36] Som en konsekvens av förföljelsen flyr homosexuella och bosätter sig i israeliska Tel Aviv.
Jordbruk är den viktigaste inhemska näringen, med Israel som viktigaste marknad för jordbruksprodukter. Ekonomin har skadats mycket svårt av konflikten med Israel, som under senare år gjort det nästan omöjligt för palestinier att arbeta i Israel. Dessutom försvårar och fördyrar Israels många spärrar alla transporter, såväl mellan städerna på Västbanken som mellan Palestinska områden och yttervärlden. Detta drabbar inhemsk handel liksom import och export. Självstyrets enskilt viktigaste inkomstkälla uppges vara de tullar och varuskatter som Israel, i enlighet med Parisprotokollet 1994, samlat in varje månad åt den palestinska myndigheten. Efter Hamas valseger i januari 2006 förvarnade dock Israel om att utbetalningarna skulle komma att frysas; de motsvarade vid denna tid runt 55 miljoner dollar per månad. Ett stort antal (cirka 50 000) palestinier reser dagligen till Israel för att arbeta.
En uppskattning av är att den har en BNP/ capita om USD:2 900 [38]
Korruption
Före Hamas valseger stod EU för mer än halva biståndet till självstyret, medan arabländerna stod för en femtedel. USA var största bidragsgivaren till det palestinska flyktingorganet UNRWA. Självstyrets ekonomi har utmärkts av en massiv korruption. Det välstånd som trots allt finns är mycket ojämnt fördelat. Självstyrets finanser var i början av 2006 i djup kris, med ett budgetunderskott på 800 miljoner dollar.
Korruptionen har många anledningar och skepnader. Det är inte onormalt att exempelvis taxichaufförer tvingas betala polisen för att få fortsätta köra. Detta påverkar även biståndsgivarnas vilja att ge och förmåga att verka. Detta drabbar befolkningen, vilket myndigheten kritiserat. [39]
Vilka som skulle ha rätt att erhålla medborgarskap i en framtida palestinsk stat fastställdes av FN vara de palestinier som levde i landet under det brittiska mandatet 1922-1948 och deras efterkommande. Det innebär ungefär 9 miljoner palestinier, varav hälften bor utanför Israel, Gaza eller Västbanken. Med förutsättningen att de är registrerade som flyktingar av FN:s hjälporganisation för Palestinaflyktingar, ett FN-organ för palestinska flyktingar, skulle antalet minska till cirka 5 miljoner. Av dessa 5 miljoner bor 1,5 miljoner i flyktingläger. Många palestinier har börjat nya liv i närliggande länder som Syrien, Libanon och Jordanien och här bor över 2 miljoner palestinier.
Utbildning
Ministry of Education övertog efter Osloavtalet det övergripande ansvaret för skolväsendet i de palestinska områdena på Västbanken och i Gaza, men många skolor drivs i privat regi eller av ideella organisationer. FN:s hjälporganisation för Palestinaflyktingar (UNRWA) ansvarar för utbildningen i de palestinska flyktinglägren på ockuperat område och i resten av Mellanöstern där det finns palestinska flyktingar.
Det finns 2 267 grundskolor med 1 078 488 elever och 48 674 lärare. Skolorna drivs till 24 procent av (UNRWA), till 70 procent av staten och till 6 procent privat.
Enligt en rapport av FN:s utvecklingsprogram år 2014 är andelen läskunniga i Palestina 96,3 procent av befolkningen. Det finns en skillnad i läs och skrivkunnighet mellan könen, där analfabetism är fördelad på 1,6 procent av männen och 5,9 procent av kvinnorna. Analfabetism hos kvinnor i Palestina har sjunkit från 20,3 procent år 1997 till mindre än 6 procent år 2014.[40]
Universitet
Al-Aqsa University
Al-Azhar University
An-Najah National University
Al-Quds Open University
Al-Quds University
Bethlehem University
Birzeit University
Hebron University
Islamic University in Gaza
Palestine Polytechnic
University (PPU)
The Arab American University Jenin
138 139 studenter går på universiteten.
Städer
Palestinierna betraktar östra Jerusalem som sin huvudstad, men det godkänner inte Israel; på Västbanken fungerar Ramallah som administrativt centrum – på Gazaremsan har Gaza samma funktion.[41]
Landskoden +970 är än så länge inte registrerad, utan bara reserverad, till Palestinska Myndigheten.[42] Delar av det geografiska området täcks av +972 (Israel).
Kulturen spelar en viktig roll för den palestinska identiteten och olika utvecklingsprojekt äger rum inom film, teater och musik. Arkeologiska utgrävningar pågår i bland annat Gaza och gamla kulturbyggnader renoveras. Ockupationsmakten har ibland motarbetat dem som velat dokumentera äldre palestinsk kultur.
Kulturen är starkt präglad av traditionella könsroller.
Litteratur
Palestinsk litteratur kan vara påtagligt politisk, som till exempel verk av författare som Salma Khadra Jayyusi och Liana Badr, som menar att litteraturen ska hjälpa palestinierna att se det rätta i sin kamp. Andra, som poeten Mourid Barghouti, motsätter sig kravet på engagemang.
När det gäller poesi utgör fortfarande klassisk förislamisk poesiform fortfarande en mycket populär konstform. Palestinska poeter skriver för övrigt ofta om en stark kärlek till och längtan efter ett förlorat hemland.
Bland de palestinier som blev arabiska medborgare i Israel föddes en skola för motståndets poesi. Där ingick poeter som Mahmoud Darwish, Samih al-Qasim, och Tawfiq Zayyad. Dessa poeters verk var i stor utsträckning okända i arabvärlden på grund av avsaknaden av diplomatiska förbindelser mellan Israel och de arabiska regeringarna. Situationen förändrades sedan Ghassan Kanafani, en annan palestinsk författare i exil i Libanon, publicerat en antologi om deras arbeten 1966.
Musik och dans
De olika kulturerna i området har påverkat varandras musik. Danser som i ett område betraktas som helt unika återfinns på andra platser i lätt modifierad form som exempelvis dabke. Instrument som darbuka, qanun och oud spelas alltjämt, men har en undanskymd roll. Dansens och musikens könsmaktsordning är ofta mycket tydlig och speglar kulturen som är präglad av traditionella könsroller. Inom traditionell palestinsk musik och dans finns exempelvis särskilda sånger och danser som är för män och andra som är för kvinnor.
Den palestinska musiken har liksom annan musik sedan urminnes tider varit nära kopplad till det talade språket. Händelser som präglat Palestinas moderna historia har också starkt avspeglats i den palestinska musiken. Den palestinska folkmusiken, som har en lång tradition, har färgats av palestiniernas lidande och förlusten av hemlandet. Folkliga poeter improviserade ofta ord till traditionella låtar på stundens ingivelse. "Ala Dal'ona," till exempel, en traditionell kärleksballad, blev en låt som beskriver förlusten av hemlandet.
Framväxten av den arabiska renässansen och nationalistiska rörelser och exponeringen för västerländsk klassisk musik gav upphov till den nationella sången. Den baserades ursprungligen på den hymnform som blev mycket populär i början av 1900-talet hos alla araber i regionen. Orden i sångerna återspeglar ambitioner från den tiden, en uppmaning till arabisk enighet och brödraskap mellan muslimer och kristna som ett medel för att uppnå självständighet. Två framstående palestinska musiker från den tiden skrev också nationella sånger riktade till skolornas körer med orkesterackompanjemang: Salvador Arnita och Yusef Batroni, båda lärare vid Birzeit-universitetet.
Ockupationen 1967 gav upphov till en våg av musiker som behandlade de traditionella sångerna i nya stilar och former. De nya nationella sångerna som på det här sättet uppstod var inte längre enbart grundade på hymnformen, utan blev en blandning av olika konststycken, populära sånger och körverk, alla med fokus på det palestinska folkets vedermödor och strävanden.[43]
En palestinsk nationalorkester debuterade på nyåret 2011.[44]
Teater
Folklig teater odlades i början på 1900-talet, under det osmanska väldet. Skolteatern engagerade många under det brittiska mandatet. Detta fortsatte under jordansk regim fram till sexdagarskriget 1967, då det kulturella livet avstannade. Teatern började leva upp igen under tidigt 1970-tal i det ockuperade Jerusalem. Teatergrupper bildades främst med amatörskådespelare.
Några teatrar på Västbanken är Al Harah-teatern i Betlehem, Ashtarteatern i Ramallah och Frihetsteatern i Jenins flyktingläger.
Palestinsk film uppstod efter sexdagarskriget 1967. PLO och flera av dess fraktioner startade särskilda avdelningar för produktion av dokumentärfilm. Internationellt genombrott kom med Elia Suleimans Krönika över ett försvinnande, som 1996 vann flera festivalpriser. Samma regissör kom 2002 med Gudomligt ingripande, som tilldelades både jury- och kritikerpriset i Cannes. Hany Abu-Assads film Paradise Now blev 2005 Oscarsnominerad. Andra kända regissörer är Michel Khleifi; Bröllop i Galiléen (1987), Annemarie Jacir; Salt of this Sea (2008) och Najwa Najjar; Granatäpplen och myrra (2009). Framstående palestinska skådespelare är till exempel Hiam Abbass och Ali Suliman.
Konst
Samtida palestinsk konst har sina rötter i folklig konst och traditionell kristen och muslimsk målning genom tiderna. Efter katastrofen 1948 har nationalistiska teman dominerat hos palestinska konstnärer. Under 90-talet har många konstnärer tagit till sig moderna stilar. Bland dessa finns Salam Dyab och Hisham Zreiq.
Broderier har i hundratals år varit ett centralt inslag i de traditionell palestinska dräkterna. Produktionen av tyg för traditionella palestinska kläder och för export till hela arabvärlden var en viktig industri i byn Ashkelon, som numera är israelisk.
Beduinvävning utförs traditionellt av kvinnor för att skapa husgeråd anpassade för livet i öknen. Tråden spinns av fårull och färgas med naturfärgämnen. Tyget används för bland annat tält, mattor och kuddar.
Före 1948 fanns det 65 idrottsklubbar i Palestina. I samband med Nakban förstördes idrottens infrastruktur helt och hållet. Undan för undan har den senare återuppbyggts och utvecklats men den israeliska ockupationen 1967 har inneburit stor svårigheter. Hindren för förflyttning mellan Palestinas olika delar gör till exempel att fotbollen har två olika ligor, en för Västbanken och en för Gaza. [45]
^United Nations Educational, Scientific and Cultural Organization, Executive Board: Hundred and thirty-first Session: Item 9.4 of the provisional agenda, Request for the Admission of the State of Palestine to UNESCO as a Member State s. 18, annex II: http://unesdoc.unesco.org/images/0008/000827/082711eo.pdf 12/5 1989
^Armed Struggle and the Search for State: The Palestinian National Movement, 1949–1993, Oxford University Press, 1999, s. 624, isbn 0198296436, 9780198296430
^Madiha Rashid al Madfai, Jordan, the United States and the Middle East Peace Process, 1974–1991, Cambridge Middle East Library, Cambridge University Press (1993). ISBN 0-521-41523-3. s 21.
.svg)
