Pascha (även pasha och pasja; av turkiska paşa) var en hög militär och civil ämbetstitel i det Osmanska riket.[1][2]
Titeln användes också av turkiska stammar i Anatolien.[2] I Turkiet avskaffades titeln 1934, medan den levde kvar i Egypten till 1952.[2]
Titeln "pascha" var en adelstitel och den västerländska motsvarigheten i rang var engelska "Viscount", en värdighet mellan svenska friherre och greve. Titeln hade först tre värdigheter. Högsta värdigheten var tre hästsvansar i baneret och innehades normalt av generaler, amiraler och guvernörer över större eyalets (provinser). Två hästsvansar korresponderade mot generalmajorer (divisionschefer), vice amiraler och guvernörer. En hästsvans motsvarade brigadgeneraler och konteramiraler samt guvernörer över mindre provinser. Senare byttes dessa grader ut mot de rent militära liva, "generalmajor", ferik, "generallöjtnant", och muschir, "general" (ibland även återgivet med "marskalk"). I internationella sammanhang tillades ofta "excellens" till personen som bar titeln. Ett adelskap förlänades, liksom i Västeuropa, personligen av statschefen (sultanen) genom ett adelsbrev, (Firman), med sultanens sigill i guld (Tughra). I "Firman" stipulerades vad som gällde för titeln, den kunde både vara ärftlig, som exempelvis i Ali Paschas upphöjning till Pascha av Egypten, eller vara personlig. Adelstitlar och hederstitlar bars alltid tillsammans med namnet som i Västeuropa men med skillnaden att titeln bars som tillnamn till skillnad från västerländsk praxis där titlar bars före namnet. Till skillnad från västerländsk praxis gav de Ottomanska titlarna ej rang eller titel till innehavarens hustru. Det land som styrdes av en pascha kallas stundom ett paschalikat (efter turkiskans paşalık). Ordet paşa härleds antingen till det turkiska ordet för huvud eller hövding, baş, eller till padishah (från persiskans pādschāh).
Titeln pascha tillkom genom ämbetet vesirer, ministrar, guvernörer över provinser och större städer, sultanens måg samt några andra av de högsta ämbetsmännen. Den kunde dessutom förlänas av sultanen åt vilken man som helst som utmärkt sig i rikets tjänst och som redan innehade den lägre graden bej. Sålunda erhöll även flera européer denna titel, då de någon tid varit i osmansk tjänst (general Charles George Gordon, orientalisten Brugsch, de tyska militärinstruktörerna van der Goltz och Liman van Sanders, med flera).
