Akademiska titlar
och anställningsformer
Högre titlar Docent
Examina på forskarnivå Doktorsexamen
Licentiatexamen
Examina på avancerad nivå Masterexamen
Magisterexamen
Yrkesexamen
Examina på grundnivå Kandidatexamen
Högskoleexamen
Yrkesexamen
Anställningsformer som universitetslärare Professor
Gästprofessor
Adjungerad professor
Seniorprofessor
Universitetslektor
Adjungerad universitetslektor
Biträdande universitetslektor
Postdoktor
Universitetsadjunkt
Adjungerad universitetsadjunkt
Tidigare anställningsformer Forskarassistent
Forskardocent
Andra anställningsformer Rektor
Prorektor
Dekan
Prodekanus
Prefekt
Proprefekt
Amanuens
Director musices
Hederstitlar Hedersdoktor
Honorary Fellow
Jubeldoktor
Professors namn

Professor är i Sverige den högsta lärartjänsten inom universitetet och högskolor.

I den rangrulla som existerade fram till 1909 hade professorer kaptens rang, vilket var lägre än i omgivande länder. Enligt hovets placeringslista (2011) placeras professorer i gruppen efter överstar.

Professor i Sverige

Uppgifter

En professor är ansvarig för forskning och forskarutbildning inom sitt ämne och förutsätts kunna företräda ämnet internt och externt. För några decennier sedan kunde det fortfarande bara finnas en professor för ett ämne på varje enskild högskola.

Utöver anställning som professor finns varianter såsom adjungerad professor och gästprofessor (se nedan). Dessa är tillfälligt anställda och har normalt uppgifter som rör specifika kompetensområden eller forskningsprogram.

Anställning som professor

Före 1990-talet beslutade regeringen i tillsättningsärenden på professorsnivå. Numera anställs professorerna direkt av högskolan ifråga, som hanterar anställningsärendena genom särskilda tjänsteförslags- eller rekryteringsnämnder. Beslutet att anställa en professor måste dock fattas av rektor, och får inte delegeras.[1] Formerna för anställning av professorer regleras genom högskoleförordningen (1993:100). Syftet med regleringen är att säkerställa att enbart högt kompetenta personer kan komma ifråga för anställning. Titeln professor är knuten till anställningen och upphör därmed vid anställningens avslutande.

Tillsvidareanställda professorer anställs på tre olika sätt:

  1. genom utlysning av ledig tjänst följt av öppet ansökansförfarande (huvudregel för statliga högskolor),[2]
  2. genom befordransförfarande för redan tillsvidareanställda, eller
  3. genom personlig kallelse.[3]

Högskolan/universitetet reglerar själva i sin anställningsordning kriterier och beslutsprocesser rörande dessa anställningar, inom ramen för vad som föreskrivs i högskoleförordningen. Även tjänstetitlar och arbetsinnehåll kan variera mellan de olika anställningsformerna, liksom mellan olika högskolor.

Anställning genom utlysning av ledig tjänst

I ett öppet ansökningsförfarande finns det inga begränsningar rörande vilka personer som kan söka professorstjänsten. Det anställande universitetet eller högskolan har identifierat ett behov av en professor inom ett visst ämnesområde, och fattat beslut om att offentligt lysa ut befattningen. Man fastslår då en anställningsprofil som beskriver önskade ämneskunskaper och tänkta arbetsuppgifter, och eftersträvar sålunda att anställa den kandidat som bäst svarar mot profilens beskrivning. De sökandes meriter i förhållande till anställningsprofilen sakkunniggranskas av två (eller flera) professorer från andra universitet inom och/eller utom landet. Dessa professorer skall ha omfattande kunskaper och erfarenheter av det akademiska fält som anges i anställningsprofilen, och det förekommer också att experter inom högskolepedagogik anlitas för bedömning av de sökandes pedagogiska skicklighet. Sakkunniggranskningen syftar till att börja med att utreda vilka av de sökande som är behöriga (dvs uppfyller kraven i anställningsprofilen), och därefter till att rangordna de (främsta av de) behörigförklarade med hänsyn till vetenskaplig eller konstnärlig skicklighet, samt pedagogisk skicklighet. Även andra i anställningsprofilen angivna bedömningsgrunder kan bli föremål för granskning och därmed vägas in i rangordningen - till exempel är det vanligt att professorer förväntas ha en gedigen erfarenhet av att administrera, leda och utveckla personal och verksamhet. Sakkunnigprövningen är mycket grannlaga och kan dra ut på tiden (ett år från ansökningstidens utgång tills beslut fattas är inte ovanligt). Högskolan har i sin anställningsordning identifierat hur de sakkunnigas yttranden sedan tas tillvara och hur beslutsprocessen är organiserad. Det kan till exempel förekomma intervjuer och provföreläsningar. Det formella anställningsbeslutet fattas av rektor vid det aktuella universitetet/högskolan.

Anställning genom befordran inom tillsvidareanställning

Den som innehar tillsvidareanställning som universitetslektor kan, efter särskild ansökan och meritprövning, bli befordrad till och därigenom få en ny anställning som professor. Befordransprocessen regleras i högskolans anställningsordning, vilket innebär att varje högskola själva avgör om och under vilka omständigheter befordran är möjlig. Därför skiljer sig villkoren åt mellan lärosätena, och vissa medger bara befordran om det finns ett uttalat behov i verksamheten av ytterligare en professor. Andra högskolor ser det som en rättighet för de anställda lektorerna att prövas för den högre titeln. Vid flera högskolor är befordran ett led i en planerad karriärgång, s.k. tenure track.

En ansökan om befordran granskas i förhållande till de befordranskriterier som högskolan identifierat i sin anställningsordning. Precis som vid tillsättning av utlysta tjänster kan den sökandes pedagogiska meriter samt de vetenskapliga eller konstnärliga meriterna prövas genom att lärosätet tillsätter en eller flera sakkunniga personer som externa granskare av ansökan. I granskningen kan även ingå lärosätesinterna bedömningsgrunder som till exempel administrativ skicklighet och ledningserfarenhet. Sakkunniggranskning behöver enligt högskoleförordningen inte ske om den är uppenbart obehövlig för prövningen av personens skicklighet. Högskolan har i sin anställningsordning identifierat hur de sakkunnigas yttranden tas tillvara och hur beslutsprocessen är organiserad. Det kan till exempel förekomma intervjuer och provföreläsningar. Om befordransansökan tillstyrks omvandlas den sökandes lektorstjänst till en ny anställning som professor, inom lektoratets ämnesområde.

Möjligheten till befordran infördes på nationell nivå den 1 januari 1999 genom en förändring i högskoleförordningen. Syftet med befordransreformen var i första hand att främja jämställdheten inom högskolan, och regelverket utformades som en rättighet för individen att ansöka om befordran. Denna nationella reglering avskaffades sedan i högskoleförordningen från och med 1 januari 2011. Sedan dess är det lärosätena själva som skall reglera hur, om och på vilket sätt befordran till professor kan ske.

Anställning genom kallelse till professor

Ett tredje, och betydligt mer ovanligt, förfarande är att högskolans rektor direktanställer en person som professor. Det kan vara en person som redan har en annan befattning inom högskolan, men kan också vara en extern person. Personen skall befinnas vara av särskild betydelse för en viss verksamhet vid högskolan. Det kan i praktiken innebära arbetsuppgifter relaterade till vetenskaplig eller pedagogisk verksamhet, men även till ledningsuppdrag. Personens betydelse för högskolans verksamhet skall dokumenteras, och sakkunniggranskning kan ske om det inte är uppenbart obehövligt för prövningen av personens skicklighet. Möjligheten till kallelse finns sedan den 1 januari 2011 i högskoleförordningen, men det är lärosätena själva som reglerar hur, om och på vilket sätt kallelse till professor kan ske.

Professurer och professorstitlar

Heltidsanställda professorer

Tidsbegränsade eller tillfälligt anställda professorer

Pensionering, avslutad tjänstgöring, seniorprofessor

Relaterade begrepp

Anställningstrygghet

Professorer anställda före juli 1993

Professorer hade tidigare väldigt stark anställningstrygghet. Exempelvis anställdes majoriteten av alla professorer fram till juli 1993 med så kallad fullmakt. Dessa professorer kan inte sägas upp på grund av arbetsbrist, utan kan avskedas endast om de genom brott eller grovt eller upprepat åsidosättande av tjänsteåligganden har visat sig uppenbart olämplig att inneha tjänsten.

Högskolor med fakultetsorganisation kunde tidigare också inrätta professurer, som då tillsattes av rektorsämbetet, med förordnande tills vidare. Dessa professorer hade en svagare anställningstrygghet än fullmaktsanställda professorer.

Professorer anställda efter juli 1993 men före 1 januari 1999

Dessa professorer har enligt en tidigare bestämmelse i 3 kap 4 § högskolelagen i princip samma skydd mot uppsägning som fullmaktsprofessorer.

Professorer anställda efter 1 januari 1999

De tidigare reglerna syftade till att professorerna skulle vara skyddade mot åtgärder som inskränkte den vetenskapliga friheten eller lärarens integritet i undervisningen (se till exempel prop 1996/97:141 s. 29). Ändringen av anställningstryggheten behandlas bland annat i prop 1996/97:141 som föreslogs av dåvarande regeringen Persson. Propositionen innehöll den numera genomförda befordransreformen som innebär att en lektor med kompetens motsvarande professorsnivå har en rätt att befordras till professor. Efter genomförda befordringar bedömdes att andelen professorsanställda vid universitet och högskolor skulle öka, och Sveriges regering fann det orimligt att en så stor andel av de universitetsanställda skulle åtnjuta ett anställningsskydd som avviker från allmänt tillämpliga regler på arbetsmarknaden (se prop 1997/97:141 s. 29).

Sveriges regering betonade också att även andra lärare vid universitet har ett stort ansvar för verksamheten vid universitet och högskolor. Sveriges regering ansåg att det sedvanliga anställningsskyddet ger ett tillräckligt gott skydd mot ogrundade uppsägningar och därmed är en garanti för den vetenskapliga friheten.

Reglerna är därför numera ändrade, och professorer anställda efter den 1 januari 1999 kan sägas upp vid arbetsbrist och omfattas väsentligen av samma anställningsskydd som andra arbetstagare.

Beslut om avsked

Avsked till följd uppsägning av professorer med fullmaktsanställning eller anställda före 1 januari 1999 sker genom beslut av Statens ansvarsnämnd.

Rättsfall om professors åligganden och ställning

AD 1982 nr 18

Se även

Referenser

  1. ^ 4 kap. 13 § Högskoleförordning (1993:100)
  2. ^ 6 § Anställningsförordning (1994:373)
  3. ^ 4 kap. 7 § Högskoleförordning (1993:100)
  4. ^ Inger Atterstam (4 februari 2009). ”Möjligt att köpa professorstitlar”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/mojligt-att-kopa-professorstitlar_2418639.svd. Läst 3 februari 2013. 

Externa länkar