Shiva (sanskrit शिव Śiva), även kallad Pashupati ”vilddjurens herre”, är en av de äldsta och högsta gudomarna inom hinduismen.[1] Shiva utgör tillsammans med Vishnu och Devi, inom vissa inriktningar även Brahma, de högsta gudarna inom hinduismen. Han avbildas vanligtvis med tre ögon (varav det tredje anses vara det förgörande) och fyra armar i en yogaliknande ställning. Lingam, en fallosliknande pelare, är en annan vanlig symbol för Shiva.
Den vediska stormguden Rudra utgör förebilden för Shiva. Precis som denne hade han förmågan att förgöra och förknippas med krig, död och med förgänglighet.
Trots all denna förgörande kraft har Shiva en betydelsefull roll som fruktbarhetsgud. Det är han som återupphåller världen genom meditation. I denna roll har Shiva blivit en förebild för de asketer som ser yoga som vägen till upplysning. Shiva är lärdomens gud och på grund av det faktum att han är asketens gud framställs han halvnaken, insmord med aska, med skallar runt midjan och ett halsband av sammanflätade ormar.
Sanskritordet Shiva är ett adjektiv som betyder "lovande, vänlig, nådig". Som egennamn betyder det "Den lovande", använt som ett förskönande namn för Rudra. I enkel engelsk translitteration skrivs namnet som antingen Shiva eller Siva. Det engelska adjektivet síva betyder "lovande", och är använt som ett epitet - dock ej särskilt Rudra - av flera vediska gudar. I tamil betyder Shiva "den högsta" (en:the supreme one).
Dyrkan av Shiva är en pan-hinduisk tradition som utövas brett i Indien, Nepal och Sri Lanka. Vissa historiker anser att guden Shiva som vi ser honom idag blev uppbyggd under en tid, då idéerna om många regionala sekter blev sammanflätade till en enda figur. Hur Shiva förändrades till en sammansatt gudomlighet är inte väldokumenterad. Axel Michaels förklarar Shivas sammansatta natur såhär:
| ” | Liksom Vişņu är Shiva också en högt uppsatt gud, som ger hans namn till en samling teistiska trender och sekter: Saivism. Även Vaişņavism innebär på sikt en enighet vilket inte kan hittas i varken religionsutövning eller i filosofiska och esoteriska doktrinen. Dessutom måste utövning och doktrin hållas separat | „ |
Ett exempel på assimilering ägde rum i Maharashtra, där en regional gudom som heter Khandoba är en beskyddande gudomlighet för jordbruk och kasten. Den främsta mittpunkten i dyrkan av Khandoba i Maharashtra är i Jejuri. Khandoba har upptagits som en del av Shiva, då han dyrkas i form av en lingam. Khandobas varierade föreningar innehåller även en identifiering med Surya och Karttikeya.
Ett sigill som upptäckts vid schaktning av Mohenjo-daro har uppmärksammats som en möjlig representation av en Shiva-figur. Detta Pashupati sigill visar en sittande figur, möjligtvis ithyphallic, omgiven av djur. Sir John Marshall med flera har hävdat att denna figur är en prototyp av Shiva och har beskrivit figuren som att den har tre huvuden sittande i en "yoga-ställning" med knäna utåt och sammanflätade fötter. Hur som helst är detta påstående inte utan sin beskärda del av kritik bland annat av akademiker såsom Gavin Flood och John Keay som beskriver detta påstående som ogrundat.
Den gud vi idag kallar för Shiva delar många egenskaper med den vediska guden Rudra, och både Shiva och Rudra beskrivs som samma person i ett antal Hindu-traditioner. Rudra, guden av den rytande stormen framställs vanligtvis i enlighet med de element som han representerar som en hård och destruktiv gudom.
Den äldsta skriften i Hinduismen är Rig Veda, daterad mellan 1700 och 1100 f.Kr. utifrån språkliga och filosofiska bevis. En gud som heter Rudra nämns i texten. Namnet Rudra används fortfarande som ett namn för Shiva. I Rig Veda beskrivs han som "Fadern av Maruterna", en grupp av stormgudar. Dessutom åkallar Rudram en av de allra heligaste hymner i Hinduismen, som hittats i både Rig Veda och Yajur Veda och riktas mot Rudra, liknas med Shiva även här. Dock används termen Shiva som ett epitet för Indra, Mitra och Agni många gånger.
Identifieringen av Shiva med den äldre guden Rudra är inte allmänt accepterad som Axel Michaels förklarar:
| ” | I vilken utsträckning Shivas ursprung i själva verket är från Rudra är extremt oklart. Tendensen att betrakta Shiva som en forntida gud baserat på denna identifiering, även om de fakta som motiverar ett så långtgående antagande är klent. | „ |
Rudra kallas för "Bågskytten" (Sanskrit: Śarva) och pilen är ett nödvändigt attribut för Rudra. Detta namn förekommer i Shiva Sahasranama och R.K. Sharma noterar att det använts som ett ofta förekommande namn av Shiva i senare språk. Ordet härleds från Sanskrit-roten śarv-, vilket betyder "att skada" eller "att döda", och Sharma använder den allmänna meningen i hans tolkningsregler i översättning av namnet Śarva som "En som kan döda mörkrets krafter". Även namnen Dhanvin och Bãnahasta hänvisar också till bågskytte.
Rudra och Agni har en nära relation. Identifieringen mellan Agni och Rudra i den Vediska litteraturen var en viktig faktor Rudras gradvisa utveckling till den senare figuren som Rudra-Shiva. Identifieringen mellan Agni och Rudra noteras uttryckligen i Nirukta, en viktig text om etymologi, vilken säger, "Agni kallas även Rudra." Sammankopplingarna mellan de två gudarna är komplexa, och enligt Stella Kramrisch:
| ” | Brandmyten om Rudra-Shiva spelar på hela färgomfånget brand, värderar alla utvecklingsmöjligheter och faser, från katastrof till belysningen. | „ |
I Śatarudria, tyder vissa epitet av Rudra, såsom Sasipañjara och Tivasimati, på en sammanslagning av två gudar. Agni sägs vara en tjur, och guden Shiva besitter en tjur som sitt fordon, Nandi. Agnis horn nämns i texten. I medeltida skulpturer har både Agni och formen av Shiva nämnd som Bhairava har flammande hår som en speciell egenskap.
Shiva har ett stort antal epitet som han benämns med, i Mahabharata och Shiva purana finns exempelvis 108 namn uppräknade. Här följer ett urval.
Shiva finns avbildad i tre skånska kyrkor: Knästorp, Bjällerup och Tottarp. [1] Målningarna har troligtvis gjorts på 1890-talet av teosofen Fredrik Krebs.[2]
| |||||||||||||||||
