Skandinavien respektive Fennoskandia i kulturell och geografisk bemärkelse.Satellitbild över Skandinavien den 19 februari2003. Nästan hela halvön är täckt av snö.
I omvärlden inbegrips ibland hela Norden i namn som engelskans något diffusa Scandinavia eller motsvarande på andra språk.[1][2] På engelska har begreppet the Nordic Countries inte fått något större genomslag, och engelskspråkiga historiker, statsvetare och andra forskare har inkluderat Finland i Scandinavia eftersom Finland har en mycket lång gemensam historia med Sverige.[3]
Klimatet i Skandinavien är för breddgraderna mycket milt. Detta beror på främst två faktorer: dels att den nordatlantiska strömmen för med sig varmt vatten från sydliga breddgrader, dels att de förhärskande västan- eller sydvästanvindarna för med sig varm luft från väst respektive sydväst.
Vintrarna är jämfört med de på motsvarande breddgrader mycket milda, men variationerna från kusten till inlandet är mycket stora. Mildast är de vid Norges västkust där medeltemperaturen i januari ligger kring 3,5 plusgrader, medan det i de nordostliga områdena som domineras av ostliga vindar ligger medeltemperaturen i januari istället kring minus 15 grader, och i extremfall kan temperaturen i västvindsskyddade områden i Övre Norrlands inland fått temperaturer ned mot 50 minusgrader. Rekordet är 53 minusgrader i Malgovik i svenska Lappland.[5]
Sommartid är temperaturskillnaderna mindre och större delen av halvön har julimedeltemperaturer mellan 16 och 18 plusgrader. Varmast är det i västra Danmark samt Göteborg med medeltemperaturer kring 20 grader i juli. Minst någon gång brukar varmfronter ge temperaturer över 30 grader. Rekordet är 38 plusgrader i Målilla respektive Ultuna, båda i Sverige.[6]
Etymologi
Historisk karta över Skandinaviens länder 1397–1815.
Namnet Skandinavien delar troligen etymologi med Skåne och är känt sedan antiken. Båda termerna Skandinavien och Skåne anses härstamma från den germanska roten *Skaðin-awjō, vilken senare dyker upp i fornengelska som Scedenig och i fornnorska som Skáney.[7]
Den äldsta identifierade källan som nämner Skandinavien är Plinius den äldres (23–79 e.Kr.) Naturhistoria, som dateras till första århundradet efter Kristus. Olika referenser till regionen återfinns också i texter av Pytheas, Tacitus, Ptolemaios, Prokopios och Jordanes. Det antas att den benämning som används av Plinius är av västgermanskt ursprung, och från början avsåg Skåne.[8] Enligt vissa forskare kan den germanska roten rekonstrueras som *Skaðan-, vilket betyder ’fara’ eller ’skada’ (engelska scathing, tyska Schaden).[9]
Den sena Baltiska issjön omkring 10 500 f.Kr., med ett sund nära berget Billingen, genom vad som idag är Götaland i södra Sverige.
Det andra ledet är besläktat med det nordiska ö, med innebörden ’land vid vatten eller helt eller delvis omgivet av vatten’. Ledet har rekonstruerats som *awjo, vilket betyder ’land vid vattnet’ eller ’ö’.
Namnet Skandinavien skulle i så fall betyda ”farlig ö”, vilket anses syfta på förrädiska sandbankar och rev utanför delar av Skåne.[9] Staden Skanör i Skåne, med det långa Falsterbo rev, har samma stam, (skan) kombinerat med -ör, vilket betyder ’sandbank’ (jämför norskans ur). I den rekonstruerade germanska stammen *Skaðin-awjō anses det andra ledet ibland vara mindre säkert än det första.
Boken The American Heritage Dictionary[10] härleder det andra ledet från protoindoeuropeiskans*akwa-, ’vatten’, med lydelsen ’land’. Det gotiska saiws, ’sjö’ är ett urgermanskt ord som begreppsmässigt omfattar både det engelska sea (hav) och det tyska See (sjö).[11] Samtidigt så kan det andra segmentet ha en icke-indoeuropeisk etymologi, enligt forskningsprojektet Indo-European Dictionary (IEED). Enligt IEED har uraliska språk länge uppmärksammats för detta led, nämligen det finska saivo (’transparent plats i havet’) och det norsk-samiska saivvƒ (’helig sjö’ eller ’idol’).[11]
Plinius den äldres beskrivning
Plinius beskrivningar av Scatinavia och de omgivande områdena är inte alltid enkla att tyda. Han skriver i egenskap av romersk amiral, och berättar att den romerska flottan känner till[12] 23 öar i detta område. Enligt Plinius är den mest kända ön Scatinavia, vars storlek är okänd och där hilleviones lever. Föreställningen att Skandinavien var en ö var utbredd bland antikens skribenter under århundradet efter Kristus och kom att dominera beskrivningar av Skandinavien under de kommande århundradena.
Plinius fortsätter med att beskriva färdvägen till Scatinavia genom att hänvisa till berget Saevo (”mons Saevo ibi”), den Kodanska bukten och det Kimbriska höglandet.[13] De geografiska detaljerna har identifierats på olika sätt; av vissa forskare tros ”Saevo” vara den bergiga norska kusten vid Skagerraks inlopp och den Kimbriska halvön tros avse Skagen i Danmark. Såsom de beskrivs kan Saevo och Scatinavia även avse samma plats. Plinius nämner Skandinavien en andra gång: i bok VIII säger han att djuret achlis föddes på ön Scatinavia; det är ett betande djur med en stor överläpp och som även omfattar mytiska attribut.[14]
Namnet Skandia, senare en synonym för Skandinavien, dyker också upp i Plinius Naturhistoria, där det används för en grupp av öar som placeras norr om Britannia. Skandia tycks därför inte syfta på ön Scatinavia i Plinius text. Idén att Scatinavia kan ha varit en av Scandiae-öarna introducerades istället av Ptolemaios (omkring 90–168 e.Kr.), som verkade i det romerska Alexandria. Han använde namnet Skandia för den största, östligaste av de tre Scandiae-öar som han beskrev låg öster om Jylland.[9] Namnet Scatinavia spred sig därefter vidare geografiskt, så småningom med ett n inskjutet i assimilation med det som redan fanns.
Germansk beskrivning
De latinska namnen i Plinius text gav upphov till olika former i medeltida germanska texter. I Jordanes (500-tal) historieskrivning över goterna[15] används termen Scandza som namnet på deras ursprungsområde.[16][17] Med Scandza åsyftades förmodligen Sydskandinavien.
^"Scandinavia" in The Merriam-Webster Online Dictionary (2008). "Scandinavia: Denmark, Norway, Sweden — sometimes also considered to include Iceland, the Faeroe Islands, & Finland." [1]
^"Scandinavia" in Ed. Erin McKean (2005) The New Oxford American Dictionary, Second Edition. Oxford: Oxford University Press. "(...) a cultural region consisting of the countries of Norway, Sweden, and Denmark (...)".
^Hirsch, E.D. Jr.; Kett, F, Trefil, J. (eds.) (2002). Scandinavia. The New Dictionary of Cultural Literacy. Houghton Mifflin Company. "The region in northern Europe containing Norway, Sweden, and Denmark and the peninsulas they occupy. Through cultural, historical, and political associations, Finland and Iceland are often considered part of Scandinavia." [2]
^Haugen, Einar (1976). The Scandinavian Languages: An Introduction to Their History. Cambridge, Mass: Harvard University Press, 1976.
^ [abc] Helle, Knut (2003). "Introduction". The Cambridge History of Scandinavia. Ed. E. I. Kouri et al. Cambridge University Press, 2003. ISBN 0-521-47299-7.
^ [ab] Old Frisian "se"Arkiverad 2 september 2011 hämtat från the Wayback Machine.. "Comments on Indo-European reconstruction". The Indo-European Dictionary (IEED). Retrieved 2 October 2007.
^Huruvida den gotiska ursprungsmyten som sådan hade någon verklighetsbakgrund är omstritt. Själva migrationen anses av de flesta samtida forskare inte ha ägt rum.
^Goffart, Walter (2006). Barbarian Tides: The Migration Age and Later Roman Empire. Philadelphia: University of Pennsylvania Press. ISBN 978-0-8122-3939-3
