Sten Selander | |
Född | 1 juli 1891[1][2] Sankt Nikolai församling[2], Sverige |
---|---|
Död | 8 april 1957[1][2] (65 år) Engelbrekts församling[2], Sverige |
Begravd | Solna kyrkogård[3] |
Nationalitet | Svensk |
Medborgare i | Sverige |
Utbildad vid | Uppsala universitet[2] |
Sysselsättning | Poet Essäist Översättare Botaniker |
Befattning | |
Stol nummer 6 i Svenska Akademien (1953–1957)[4] | |
Arbetsgivare | Uppsala universitet[2] |
Period | 1916–1957 |
Föräldrar | Nils Edvard Selander[5][6] |
Utmärkelser | |
Doblougska priset (1952) | |
Redigera Wikidata |
Nils Sten Edvard Selander, född 1 juli 1891 i Stockholm, död 8 april 1957 i Stockholm,[7] var en svensk poet, essäist, översättare och botaniker.
Först så småningom blev han fil. dr. (1950) och docent (1951) i botanik vid Uppsala universitet. Han efterträdde Sven Hedin som ledamot av Svenska Akademien på stol 6 (1953). Han var också litteratur- och teaterkritiker i flera dagstidningar, bland annat Dagens Nyheter 1929-1935 och Svenska Dagbladet från 1935. Sten Selander var under sin studietid i Stockholm medlem i Sveriges Nationella Ungdomsförbund,[8] ordförande för Humanistiska föreningen 1922, och Svenska Naturskyddsföreningens ordförande 1936-1947. Mellan 1939 och 1946 var Selander ledamot av Stockholms skönhetsråd.
Selander debuterade som lyriker 1916 med samlingen "Vers och visor". Hans genombrott kom 1926 med "Staden och andra dikter". Sten Selander skrev en traditionell lyrik och var, i stort sett, främmande för "den obegripliga" modernismen. Han tillhör den grupp lyriker som brukar kallas de borgerliga intimisterna. Hans motiv är ofta hämtade från vardagslivet. 1942 kom volymen "Dikter från tjugofem år 1916 - 1941", där han tar avstånd från åtskilliga av tidigare publicerade dikter. Hans mest kända och älskade dikt heter "Spela kula" från samlingen "Staden och andra dikter". Idag är Sten Selander mest känd för sina naturskildringar, främst det än idag ofta refererade standardverket om svensk natur "Det levande landskapet i Sverige" (1955, 1957, 1987 [faksimil]). Andra naturskildringar är "Svensk mark" (1934), "Mark och människor" (1937, 1938), Lappland (1948, 1949), Stränder (1951). I biografin "Den okände Selander" av Martin Kylhammar skildras naturvårdaren, journalisten och samhällskritikern Sten Selander.
På fjället Jeknaffo i Padjelanta hittade han år 1941 raggfingerört som en ny växtart för Sverige.
Som översättare har han bland annat tolkat Omar Khayyam till svenska.
Selander engagerade sig för Finlands sak under vinterkriget som medlem i Samfundet Nordens Frihet.[9] Han var också medlem i den antinazistiska organisationen Tisdagsklubben.[10]
Sten Selander ligger begravd på Solna kyrkogård.[11]
|