Manakinar
Blåkronemanakin, Lepidothrix coronata Illustrasjon John Gerrard Keulemans, 1906, Public domain
Blåkronemanakin, Lepidothrix coronata
Illustrasjon John Gerrard Keulemans, 1906, Public domain
Utbreiing
Omtrentleg utbreiingsområde for manakinar
Omtrentleg utbreiingsområde for manakinar
Systematikk
Rike: Dyr Animalia
Rekkje: Ryggstrengdyr Chordata
Underrekkje: Virveldyr Vertebrata
Klasse: Fuglar Aves
Orden: Sporvefuglar Passeriformes
Underorden: Tyranni
Infraorden: Tyrannida
Familie: Manakinar Pipridae
Rafinesque, 1815

Manakinar, Pipridae, er ein familie med omkring 56 artar av små sporvefuglar, ordenen Passeriformes. Familien har utbreiing i topisk Amerika.

Skildring

Manakinar varierer i storleik frå 7 til 15 cm og i vekt 8 til 30 g. I slekta Tyranneutes finn vi dei minste artane. Manakinar er kompakte fuglar med kort hale, breie og avrunda venger, og store hovud. Nebba er korte og har eit breitt gap. Hoer og eittårige hannar har matt grøn fjørdrakt. Dei fleste artane har hekkedrakt, hannane som oftast svart drakt med flotte fargeflekkar, og nokre artar har lange dekorative halefjør, kronfjør eller utståande strupefjør. Hos enkelte artar har umodne hannar på to til fire år ei særeigen fjørdrakt.

Syrinxen er karakteristisk hos manakinar og skil manakinar frå dei næraste slektningane, kotingaer og tyrannar. Syrinxen er så distinktiv for grupper og slekter av manakinar at til og med artar kan bli identifisert av syrinxen aleine, i motsetnad til artar av songfuglfamiliar. Lydane er fløytetonar, trillar, og summing.

Utbreiing, habitat, og diett

Vi finn manakinar frå det sørlege Mexico ned til Nord-Argentina, Paraguay, og det sørlege Brasil, dessutan på Trinidad og Tobago. Dei er svært arboreale fuglar, finst nesten utelukkande i skog og skogsterreng. Dei fleste artane lever i fuktig tropisk lågland, med få artar i tørr skog og elveskog. Nokre artar i høglandet gjer vertikale fugletrekk. Føda er små frukter, bær og i mindre grad insekt. Dei kan plukke frukt i flukt, difor trur ein dei kan ha utvikla seg frå instektetande fuglar. Somme tider dannar dei fleirartsflokkar for matauk.

Forplanting

Mange manakinartar har spektakulære ritual i paringsleiken, som er særleg omstendelege hos slektene Pipra og Chiroxiphia. Medlemmene av slektene Machaeropterus og Manacus har spesielle vengfjør som dei nyttar til å lage summelydar og klappelydar. Reiret er skålforma og ligg generelt lågt i terrenget. Hoane utfører ruging i 18 til 21 dagar, og sørgjer for føde til ungane i 13 – 15. Hjelmmanakin dannar stabile par, men bidraget frå hannen er avgrensa til å forsvare territoriet. Normalt er det er to egg i kvart kull, dei er mattgule eller skittenkvite med brune markeringar.

Artslista

Hjelmmanakin, Antilophia galeata
Foto: Dario Sanches
Gullhovudmanakin, Ceratopipra erythrocephala
Foto: Flickr-brukar Mike's Bird
Kvitskjeggmanakin, Manacus manacus (hannfugl)
Foto: Flickr-brukar Mike's Bird
Blåmanakin, Chiroxiphia caudata, juvenil
Foto: Hector Bottai
Tepuimanakin, Lepidothrix suavissima
Illustrasjon John Gerrard Keulemans, 1882, Public domain
Corapipo leucorrhoa, eng: White-bibbed Manakin
Joseph Wolf, 1863, Public domain

Manakinar i rekkjefølgje etter EBird/Clements Checklist v2018[1] med norske namn etter Norske navn på verdens fugler:[2]

Slekt Tyranneutes

Slekt Neopelma

Slekt Chloropipo

Slekt Antilophia

Slekt Chiroxiphia

Slekt Ilicura

Slekt Masius

Slekt Corapipo

Slekt Xenopipo

Slekt Cryptopipo

Slekt Lepidothrix

Slekt Heterocercus

Slekt Manacus

Slekt Pipra

Slekt Machaeropterus

Slekt Dixiphia

Slekt Ceratopipra

Slekt Piprites

Kjelder

  • Prum, Richard O.; Snow, David W. (2003). Manakins, in Perrins, Christopher: The Firefly Encyclopedia of Birds. Firefly Books, 434–437. ISBN 1-55297-777-3.
  • Lanyon, Scott N. (1991). in Forshaw, Joseph: Encyclopaedia of Animals: Birds. London: Merehurst Press, 167-168. ISBN 1-85391-186-0.
  • Remsen, J. V., Jr., C. D. Cadena, A. Jaramillo, M. Nores, J. F. Pacheco, M. B. Robbins, T. S. Schulenberg, F. G. Stiles, D. F. Stotz, & K. J. Zimmer. 2007. A classification of the bird species of South America. American Ornithologists' Union. Lest 12. desember 2007.

Referansar

  1. Schulenberg T.S.; M.J. Iliff; B.L. Sullivan; C.L. Wood; T. A. Fredericks; D. Roberson (august 2018), eBird/Clements Checklist v2018 (CSV), Cornell Lab of Ornithology, henta 24. februar 2019 
  2. Syvertsen, P. O., Ree, V., Hansen, O. B., Syvertsen, Ø., Bergan, M., Kvam, H., Viker, M. & Axelsen, T. 2008. Virksomheten til Norsk navnekomité for fugl (NNKF) 1990-2008. Norske navn på verdens fugler. med oppdateringar i 2017. Norsk Ornitologisk Forening sin nettstad (publisert 21.12.2017)

Bakgrunnsstoff