Andra jagarflottiljen sattes upp 1958 som ett krigsförband inom Kustflottan. Jagarflottiljen var ett fartygsförband och utformades med erfarenheterna från kryssareskadern som grund. Marinens alltmer ansträngda ekonomi medgav inte att kryssarna kunde bibehållas efter 1950-talet. I stället prövades om landskapsjagare typ Halland bestyckade med sjömålsrobot till del kunde överta kryssarnas uppgift. Jagarflottiljen skulle bestå av tre-fyra landskapsjagare och sex torpedbåtar. Flottiljerna skulle utgöra Kustflottans operativa anfallsförband och ersätta de tidigare eskadrarna som huvudstridsförband.
Efter avbeställningen 1958 av två nya landskapsjagare typ Halland, så kom två landskapsjagare typ Hallandsklass och fyra landskapsjagare typ Östergötland tillsammans med tolv torpedbåtar typ Plejad att utgöra bas för två jagarflottiljer.
Med början 1956 utprovades den nya flottiljtaktiken. Under 1950 och 60-talen moderniserades successivt landskapsjagarna med förbättrade sensorer och vapensystem. Nya förbättrade yt- och luftspaningsradaranläggningar ersatte äldre, och radarsignalspaningsmateriel infördes.
Luftvärnsrobot 07 och sjömålsroboten 08 blev operativ under andra halvan av 60-talet. Till artilleripjäser av alla kalibrar infördes ammunition med så kallad zonrörsfunktion, med förbättrad verkan mot luftmål. Slutligen infördes trådstyrda torpeder av ny typ.
Som ersättning för befintliga torpedbåtar typ Plejadklass projekterades och levererades 1966-68 den så kallad Spica klassens torpedbåtar dimensionerade för operationer i NBC-kontaminerad stridsmiljö. Marinens ansträngda ekonomi begränsade dock serien till sex enheter.
I början av 1970-talet blev frågan om ersättning av Plejadklassen torpedbåtar akut. Vid Karlskronavarvet projekterades på grundval av den tidigare Spica klassens den så kallad Norrköping klassens (Soica II) torpedbåtar, vilka levererades i 12 exemplar åren 1972-1976.
Till följd av försvarsbesluten 1958, 1968 och 1972 upphörde helt möjligheten att ersätta jagarna, antingen med nya jagare, fregatter eller korvetter. Detta medförde att jagarflottiljerna under 1970-talet utgick av åldersskäl. Till följd av försvarsbesluten avvecklades såväl grundutbildnings- som krigsförbandet.
Inför försvarsbeslutet 1972 föreslog regeringen att Ytattackförbandens slagkraftigaste enheter — jagare och fregatter, samt alla kvarvarande motortorpedbåtar skulle utgå under 1970-talet och i början av 1980-talet. Istället skulle en handlingsfrihet skapas genom att ersätta jagarna med flottiljledarfartyg. Med utrangeringen av jagare skulle jagarflottiljerna organiseras till ytattackflottiljer.[1] Till följd av försvarsbesluten avvecklades såväl grundutbildnings- som krigsförbandet. Andra jagarflottiljen utgick tillsammans med Första jagarflottiljen ur grundorganisationen den 31 december 1976. Och den 31 december 1982 upplöstes de båda helt, då de utgick ur krigsorganisationen. Som en efterföljare till de två jagarflottiljerna bildades den 1 januari 1977 Första ytattackflottiljen i Berga och den 1 januari 1983 Fjärde ytattackflottiljen i Karlskrona.
Verksamhet
Flottiljstaben bestod av flottiljchef, flottiljadjutanter, flottiljingenjör. Staben var i krig till del sjögående på HMS Småland, och till viss del landbaserad i anslutning till Marinkommando/Örlogsbas. Andra jagarflottiljen var i krigsorganisationen baserad vid Södertörnsbasen (SörB), Ostkustens örlogsbas (ÖrlB O) som del i Kustflottan. Jagarlottiljen kunde lösa följande marina företagstyper (sjömilitära uppgifter):
Anfallsföretag
Ubåtsjaktföretag
Mineringsföretag
Eskortföretag
Spaningsföretag
Ingående enheter
Grundorganisationen
Förbandet grundutbildades vid 1. jagarflotiljen. Förbanden bemannades av värnpliktig personal från hela Sverige, men med koncentration till Mälardalen och Sydsverige.
Borgenstam, Curt; Nyman, Bo: "Motortorpedbåt: En krönika i ord och bild om "Havets flygande brigad", CB Marinlitteratur, Vimmerby 1981, ISBN 91-8622402-6
Borgenstam, Curt; Nyman, Bo: "Attack till sjöss: Med svenska flottans torpedbåtar i 100 år", CB Marinlitteratur, Karlskrona 1985, ISBN 91-970700-0-9
Borgenstam, Curt; Insulander, Per; Åhlund, Bertil: "Kryssare : med svenska flottans kryssare under 75 år", CB Marinlitteratur,1993, ISBN 91-970700-68
Braunstein, Christian; Birke, Sune: "Sveriges marina förband under 1900-talet", Växjö, 2011, ISBN 978-91-976220-5-9
Forum Navale 67, Sjöhistoriska Samfundets Tidskrift Larsson, Bengt: "Svenska Marinens Sjöoperativa doktrin 1958-61", Stockholm 2011
Hafström, Georg,(redaktör: "Kungl. Sjökrigsskolan 1867 - 1942 : Minnesskrift utgiven med anledning av Kungl. Sjökrigsskolans 75-årsjubileum hösten 1942", [del II], Eskilstuna 1942,
Jansson, Nils-Ove, Johansson, Christer: "Marinkommando Väst : kronologi över marin verksamhet på västkusten", Warne förlag, Partille 2001, ISBN 91-86425-30-7.
Kjellander, Rune: "Svenska marinens högre chefer 1700-2005", Probus förlag, Stockholm 2007, ISBN 978-91-87184-83-3.
Klintebo, Roderick (redaktör): "Det svenska ubåtsvapnet 1904-2004", Literatim, Karlskrona 2004, ISBN 91-973075-3-X.
Rosenius, Frank, von Hofsten (red): Kustflottan - De svenska sjöstridskrafterna under 1900-talet, Kungliga Örlogsmannasällskapet, Luleå, 2009, ISBN 978-91-977973-1-3
von Hofsten, Gustav, Waernberg, Jan: "Örlogsfartyg: Svenska maskindrivna fartyg under tretungad flagg" , Svenskt Militärhistoriskt Bibliotek, Karlskrona 2003, ISBN 91-974015-4-4
Wallerfelt, Bengt: ”Si vis pacem – para bellum” Probus förlag, Stockholm 1999, ISBN 91-87184-60-5
.jpg)
