Andra kalla kriget eller nya kalla kriget[1] är benämningar på det internationella konfliktläge som inträtt mellan ett antal stor-/supermakter och ländergrupperingar efter millennieskiftet. Det handlar i första hand om Västvärlden (representerat av G7-länderna) mot Ryssland[2] och Kina. Konflikten har skärpts i en miljö där Sovjetunionen brutits upp, Kinas ekonomiska och militära makt stärkts,[3] samarbetet inom EU fördjupats och Arabiska våren utsatt både Europa, Mellanöstern och Afrika för ökade påfrestningar.
Efter Sovjetunionens upplösning uppträdde ett maktvakuum där USA var den enda kvarvarande supermakten. Ryssland drabbades av interna slitningar, som första och andra Tjetjenienkriget, medan militant islamism ledde till terrorism på internationell nivå. Länder som Ukraina och Jugoslavien upplevde inre oroligheter eller inbördeskrig, medan USA efter 11 september-attackerna 2001 startade ett krig mot den internationella terrorismen.
I Ryssland tog Vladimir Putins regim under 2000-talet en stadigare kontroll över den sovjetiska reststaten Ryska federationen. En lönsam råvaruexpert gav resurser till ett återuppbyggande av landet, samtidigt som landet återkommande ägnade sig åt att stötta ryska intressen med militära eller andra medel i andra före detta sovjetrepubliker.
Under 2010-talet skärptes konflikten mellan "väst" och "öst" åter, sedan Ryssland ockuperat delar av Ukraina[4][5] och redan tidigare tagit den faktiska kontrollen över delar av Georgien och Moldavien. Detta eskalerade 2022, sedan Rysslands utökade invasion av Ukraina lett till omfattande stöd från de flesta västländer till Ukrainas försvar. De allt mer omfattande sanktionsåtgärderna mellan Ryssland och västländerna etablerade en ny järnridå, med nedfrusen handel, upprivna affärssamarbeten och blockerade massmedier.
Efter Berlinmurens fall har Kina blivit en allt viktigare exportör av både basvaror och teknik på global nivå, vilket stärkt landets ekonomi.[6] Man har även gjort stora investeringar i Afrika, för att både säkra råvaruleveranser till den kinesiska industrin och öka sitt politiska inflytande runt Indiska oceanen.[7] Under samma tid har de tidigare afrikanska kolonialmakterna Storbritannien och Frankrike varit upptagna av europeisk politik, både förorsakad av EU:s utbyggnad och expansion österut[8] och av påfrestningar efter finans- och flyktingkriser. Kina har allt hårdare integrerat Hongkong och Macao i sin fastlandspolitik, och man hävdar starkt sin överhöghet över Xinjiang, Sydkinesiska havet[9] och Taiwan.[10]
Det ökade spänningsläget i Europa ledde i maj 2022 till att Sverige och Finland ansökte om medlemskap i Nato.[11]