Olympiska sommarspelen 1952
Grenar	149 grenar i 17 sporter
Deltagare
Nationer	69
Aktiva	4 955
Män	4 436
Kvinnor	519
Värdskap
Land	Finland
Ort	Helsingfors
Arena	Helsingfors Olympiastadion
Invigning	18 juli 1952
Spelen öppnades av	Finlands president Juho Kusti Paasikivi
Läste deltagarnas ed	Heikki Savolainen
Läste funktionärernas ed	Ej förrän 1972
Elden tändes av	Paavo Nurmi och Hannes Kolehmainen
Avslutning	3 augusti 1952
← London 1948 Melbourne 1956 →

Olympiska sommarspelen 1952 var de femtonde moderna olympiska spelen och hölls i Helsingfors i Finland mellan den 19 juli och den 3 augusti 1952. Tävlingarna hade cirka 1,4 miljoner åskådare. Huvudarena för tävlingarna var Helsingfors Olympiastadion.

Anmärkningsvärda prestationer mm

• Till stor glädje för den finländska publiken tändes den olympiska elden av två ärrade kämpar, långdistanslöparna Paavo Nurmi och Hannes Kolehmainen.
• För första gången i olympiska spelens historia deltog en trupp från Sovjetunionen.
• Efter att ha varit utestängda från deltagande 1948 tilläts tyska idrottsutövare att åter tävla, men endast tävlande från Västtyskland och Saarland deltog.
• Reglerna i hästsporten hade nu ändrats så att också kvinnor fick deltaga, även underofficerare fick numera deltaga, tidigare hade dessa räknats som professionella. Lis Hartel från Danmark blev den första kvinnan som erövrade en medalj i en olympisk ryttartävling, genom att ta silver i dressyr. Hartels prestation var desto mer anmärkningsvärd, eftersom hon var förlamad från knäna och nedåt efter att ha drabbats av polio åtta år tidigare.
• Emil Zátopek, Tjeckoslovakien, erövrade tre guldmedaljer i långdistanslöpning. Hans hustru Dana Zátopková vann damernas spjuttävling.
• Bob Mathias från USA blev den förste att försvara sin titel i tiokamp.
• 1924 hade amerikanen Bill Havens blivit uttagen att representera USA i roddtävlingarnas åtta. Han avstod på grund av att hans hustru skulle nedkomma med deras förstfödde, som nu i stället tog hem en guldmedalj till familjen, Frank Havens i kanot C1 10 000 m.
• Jamaicas lag i friidrottens långa stafett 4 x 400 m, Arthur Wint, Leslie Laing, Herb McKenley och George Rhoden fick äntligen revansch. 1948 fick de bryta efter att Wint skadat sig på tredje sträckan. Nu var samma kvartett tillbaka och tog ett efterlängtat OS-guld.
• Svenske boxaren Ingemar Johansson blev diskvalificerad för "passiv boxning" i tungviktsfinalen mot hårtslående amerikanen Ed Sanders. Denne Sanders avled 12 december 1954 i sviterna efter de skador han fick i sin nionde boxningsmatch som proffs. Det skulle dröja 30 år innan Ingemar Johansson fick sin silvermedalj, vilket skedde 1982, då det hade upptäckts att IOK inte hade rätt att frånta en idrottare dennes medalj.^[1]
• Trestegshopparen Arnoldo Devonish tog brons med ett hopp på 15.52. Han tog därmed Venezuelas första OS-medalj någonsin.
• Mal Whitfield vann sitt andra guld på 800 m, med exakt samma tid (1.49,2) som hann vann 1948.

Sporter

Medaljfördelning

Plac.	Land	Guld	Silver	Brons	Totalt antal medaljer
1	USA	40	19	17	76
2	Sovjetunionen	22	30	19	71
3	Ungern	16	10	16	42
4	Sverige	12	13	10	35
5	Italien	8	9	4	21
6	Tjeckoslovakien	7	3	3	13
7	Frankrike	6	6	6	18
8	Finland	6	3	13	22
9	Australien	6	2	3	11
10	Norge	3	2	0	5

Deltagande nationer

Totalt deltog 69 länder i spelen 1952. Bahamas, Kina, Guldkusten (nu Ghana), Guatemala, Hongkong, Indonesien, Israel, Nederländska Antillerna, Nigeria, Saarland, Sovjetunionen, Thailand och Vietnam debuterade vid dessa spel.

Tyskland och Japan fick återigen delta i spelen efter att inte bjudits in 1948 som en följd av andra världskriget. På grund av delningen av Tyskland så deltog Saarland som ett eget lag för första och sista gången. Det tyska laget bestod enbart av deltagare från Västtyskland då Östtyskland vägrade delta i ett gemensamt lag. Folkrepubliken Kinas delegation vann inga medaljer, eftersom de ankom för sent.^[2]

Se även

Olympiabyn

Referenser

Noter

Externa länkar

• Olympiska rörelsen
• Officiell rapport

• Wikimedia Commons har media som rör Olympiska sommarspelen 1952.
  Bilder & media

v • r Olympiska spelen Sommarspelen Aten 1896 • Paris 1900 • Saint Louis 1904 • Aten 1906² • London 1908 • Stockholm 1912 • Berlin 1916¹ • Antwerpen 1920 • Paris 1924 • Amsterdam 1928 • Los Angeles 1932 • Berlin 1936 • Helsingfors 1940¹ • London 1944¹ • London 1948 • Helsingfors 1952 • Melbourne 1956 • Rom 1960 • Tokyo 1964 • Mexico City 1968 • München 1972 • Montréal 1976 • Moskva 1980 • Los Angeles 1984 • Seoul 1988 • Barcelona 1992 • Atlanta 1996 • Sydney 2000 • Aten 2004 • Peking 2008 • London 2012 • Rio de Janeiro 2016 • Tokyo 2020 • Paris 2024 • Los Angeles 2028 • Brisbane 2032 Vinterspelen Chamonix 1924 • Sankt Moritz 1928 • Lake Placid 1932 • Garmisch-Partenkirchen 1936 • Sankt Moritz 1940¹ • Cortina d'Ampezzo 1944¹ • Sankt Moritz 1948 • Oslo 1952 • Cortina d'Ampezzo 1956 • Squaw Valley 1960 • Innsbruck 1964 • Grenoble 1968 • Sapporo 1972 • Innsbruck 1976 • Lake Placid 1980 • Sarajevo 1984 • Calgary 1988 • Albertville 1992 • Lillehammer 1994 • Nagano 1998 • Salt Lake City 2002 • Turin 2006 • Vancouver 2010 • Sotji 2014 • Pyeongchang 2018 • Peking 2022 • Milano–Cortina 2026 Övrigt Antikens olympiska spel • Internationella olympiska kommittén ¹ Inställda på grund av världskrig • ² Inofficiellt