Biografi
Arvidsons föräldrar var stadsfogden Emil Arvidson och Minona Berg. Från 18 års ålder 1920 och hela livet igenom var han en aktiv ateist. Han avlade studentexamen 1921 och blev filosofie magister 1924 och filosofie doktor 1932 i Lund på en avhandling om Thomas Thorilds ungdomstid.[3][4] Där var han medlem i den socialistiska föreningen Clarté, och var 1924–1927 och 1932–1933 redaktör för tidskriften med samma namn.[5] Arvidson var lektor i svenska vid Kiels universitet 1928–1929 och vid Greifswalds universitet 1930–1933, men blev uppsagd från sin tjänst och utvisad från Tyskland efter NSDAP:s maktövertagande.[6] Därefter var han 1933–1937 lektor i Visby och från 1937 rektor i Hudiksvall. Från 1939 var han under en period ordförande i stadsfullmäktige i Hudiksvall.[7]
Han ingick 1937 äktenskap med Margit Hedbom, och levde senare med skolpolitikern Britta Stenholm.[6]
Litterär verksamhet
Allt från tiden för sin avhandling 1932 fram till sin död 1997 sammanställde, redigerade och kommenterade Arvidson Thomas Thorilds samlade skrifter, vilka utgavs av Svenska Vitterhetssamfundet. Han utgav även flera böcker om Thorilds diktning, tillsammans med ett antal poesi- och prosaböcker.
I ett arbete om Selma Lagerlöfs författarskap 1932 försökte Arvidson visa på hennes inflytande från åttiotalisterna, och skrev även 1945 ett litteraturkritiskt arbete om Bo Bergman. Tillsammans med Torsten Bohlin utgav han 1946 Kristendomen: emot–för.[7]
Han var ordförande i Sveriges författareförening 1950–1965, och 1959–1970 ordförande i Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd. Han var den drivande kraften för att inrätta statlig inkomstgaranti för författare.
Skolpolitiker
Arvidson var sekreterare i 1946 års skolkommission och ledamot i 1960 års lärarutbildningssakkunniga (SOU 1965:29). Tydligt inspirerad från skolväsendets uppbyggnad, funktion och innehåll i DDR medverkade Arvidsson till den svenska skolpolitikens omläggning till den skola där elevens oberoende skulle ersätta läraren som den högsta auktoriteten i klassrummet, där "katederundervisningen" skulle upphöra, och där religionen inte längre ha någon plats och skolan övergripande fungera som ett instrument för samhällets sociala omdaning.[8] Han har ibland kallats "enhetsskolans fader".[2] Arvidson var 1937–1948 rektor för Hudiksvalls högre allmänna läroverk och 1953–1969 för Stockholms folkskoleseminarium. 1957–1968 var han riksdagsledamot i andra kammaren.
Arvidson och Östtyskland
Från 1969 till 1987 var Arvidson ordförande i det regimtrogna Förbundet Sverige–DDR och mottog flera östtyska utmärkelser, bland annat "Folkvänskapens Stora Stjärna" 1977. 1969–1973 var han ordförande i Ständiga Internationella Kommittén för erkännande av DDR. Han var även aktiv i Svenska Kommittén för normalisering av förbindelserna med DDR. Arvidson publicerade flera skrifter om Östtyskland, bland annat som underlag för studiecirklar hos ABF. Han utnämndes även av den östtyska regimen till hedersdoktor i Rostock 1969 och senare till professor vid Greifswalds universitet, där han föreläste om Thomas Thorilds litteratur under 1970- och 1980-talen.[9]
Arvidson var under lång tid aktiv i Förbundet Sverige–Sovjetunionen. Han var 1972 med om att återuppliva frontorganisationen Svenska Fredskommittén, den svenska grenen av Världsfredsrådet, och fungerade sedan som dess ordförande i många år. Arvidson höll fast vid DDR även efter Berlinmurens fall, ända fram till sin död i november 1997. I Östtyskland ansåg han att han återfunnit många av sina gamla socialistiska ideal, och ansåg att det var en katastrof att DDR upplöstes.[10] När Sovjetunionen invaderade Afghanistan förklarade Arvidson att invasionen "var nödvändig för att förhindra en imperialistisk uppmarsch i landet mot Sovjet och för att försvara regimen i Kabul".[11]
Vidare läsning
2016 utkom en biografi om Stellan Arvidson skriven av Birgitta Almgren, med titeln Dröm och verklighet: Stellan Arvidson – kärleken, dikten och politiken (Stockholm: Carlsson, 2016), som fogar samman olika bilder av Arvidson: ”Många minns honom som grundskolans fader, socialdemokratisk riksdagsman, stridbar antinazist och tillsammans med bland andra Karin Boye en av grundarna till svenska Clarté. Andra ser i honom en okritisk DDR-vän, skolans dödgrävare och en verklighetsfrämmande romantiker.”
En bild av Arvidsons gärning som skolpolitiker ger Inger Enkvist i De svenska skolreformerna 1962–1985 och personerna bakom dem (Möklinta: Gidlunds, 2016). Arvidson som ateist behandlas av Per Ewert i Landet som glömde Gud: Om hur Sverige under 1900-talet formades till världens mest sekulärindividualistiska land (Skellefteå: Artos och Norma, 2022).
Svensk
